Sommaren i Berlin är något helt annat än den hemma i Luleå. Tidigare under lördagen spatserade jag längs Alexanderplatz, gick i brännande sol och förbi gröna gräsmattor. Svalkade med en glass längs vägen.
Det var begynnelsen på en bra dag. Om det inte hade varit för pollen skulle jag sagt en helt perfekt sådan.
På plats i O2 World Arena tilldelades vi journalister de bästa platserna. Cirka tio meter från oktagonen. På nära håll kunde jag tidigt under kvällen höra Ruslan Magomedov frusta efter varje spark, lukta på Drew Dobers blod som forsade från ansiktet och riktigt känna Magnus "Jycken" Cedenblads energi vid ingång till buren.
Även om jag hela tiden trott på Niklas Bäckström – folk som följer honom och hans träningskamrater vet vad han går för – så började en viss skepsis smyga in inför matchen.
Allt som UFC betyder, all uppståndelse, hur skulle han klara av att hantera det?
Det räckte med att se ingången. Lugnet själv. Luleåådran, eller den norrländska ådran, visade sig. O2 World Arena tar in 17.000 åskådare. Tio procent av biljetterna hade sålts till finländare som bara var där för Tom Niinimäki. Men grannarna kunde inte skrämma honom, trots sina burop. 24-åringen hade ju som sagt redan bestämt sig för att inte vara nervös.
Även om Niinimäki öppnade starkt behöll Bäckström lugnet och kunde mot slutet av ronden kontra med egna knän. När han väl fick rear nakedchoke-läge förstod varenda svensk med lite MMA-kunnande att det bara var en tidsfråga innan Niinimäki skulle få ge sig.
Det var imponerande, men det som rörde mest var allt efteråt.
Precis innan armen skulle lyftas och tv-bilderna zoomade in på Bäckström såg man hur känslospelet började bygga upp på insidan. Hans mål var att ta sig till UFC. Drömmen däremot, den var att vinna och fortsätta klättringen mot världens bäste. Det här var fantasin som liten grabb som slog in efter mängder av slit och hård träning.
Efteråt i intervjun i ringen visste han knappt vad han sa. Efter att ha dragit en svordom i all eufori började han ursäkta sig och drog ner skrattsalvor bland publiken. Frågar du honom om den intervjun nästa vecka tror jag inte han kommer ihåg ett ord.
Han fick publikens stora jubel och just där och då vet jag inte om det var allergin eller något annat som gjorde att det rann lite i mitt vänstra öga.
För två somrar sedan gjorde jag ett reportage med Bäckström där jag genomgick ett träningspass med honom på Stil. Jag vet på ett ungefär vilken resa han har gjort för att vara här och vilka uppofffringar det har inneburit. Det är ingen lek att bli professionell MMA-fighter.
Nu har han fått sitt stora, stora, genombrott. Härifrån finns inga begränsningar. Niklas Bäckströms framtid är i UFC och han har egentligen bara börjat.
Lägg nu namnet på minnet, det är en norrbottnisk idrottsstjärna vi ser födas.