Det är dagarna innan match.
På Clarion hotel vid Skanstull i Stockholm laddar 22 fajters upp inför UFC-galan i Sverige.
Mediala tillställningar varvas med träning och bantning.
Favoriten i huvudmatchen, isländaren Gunnar Nelson, släntrar in i mediarummet och skriver sin autograf på ett par MMA-handskar.
– Inte den bästa pennan, säger Nelson lite syrligt efter att ha fått trycka hårt för att det ska fastna.
Motståndaren Rick Story tittar också förbi och frågar vad för intervjuer han är uppbokad för under dagen.
Ett par minuter senare glider han som vi väntat på in. Med en tajt åtsittande träningströja och byxor i manchesterliknande material kommer Niklas Bäckström ingåendes. Han har ett par nya hörlurar i handen.
– När man är rik får man allt gratis, säger han och ler.
Sedan debuten i Berlin är det mycket som har förändrats för 25-åringen från Luleå. Tack vare UFC-kontraktet och den bonus han vann har Bäckström exempelvis inte behövt jobba längre för att tjäna in till hyra och sina andra utgifter. I stället har han startat aktiebolag.
På stan känner folk igenom honom och vill ta bilder och på sociala medier hör Idoljurymedlemmar av sig. Däribland Alexander Bard och Daniel Breitholtz som uppmärksammat hans framgångar.
– Jag var faktiskt ganska överraskad. Breitholtz är ett stort MMA-fan så han har jag känt ganska länge, men Bard har jag aldrig träffat. Jag är lite av ett fan så jag skulle vilja göra det, säger Niklas Bäckström.
På vägen ut från mediarummet byter Bäckström några ord med sin landsman Hamid ”Akira” Corassani. De båda tävlar i samma viktklass och slåss därmed om samma dröm, men det är en avslappnad stämning mellan de två.
– Första gången som jag träffar honom. Jag har ju sagt flera gånger att jag vill möta honom, säger Bäckström och skrattar.
Hur känner du kring det nu?
– Jag vet inte om jag vill slå honom nu. Han är skitrolig, men samtidigt är det ett jobb. Säger de att jag ska möta Hamid så möter jag Hamid.
Vi har slagit oss ner i en soffa i loungeområdet en trappa upp från lobbyn.
Bara ett tiotal meter ifrån oss sitter engelsmannen Mike Wilkinson – Bäckströms motståndare på lördag.
De två utbyter snabba korta blickar. En helt annan rivalitet märks av.
– Jag ser att han försöker vara lite mallig och går ut med bröstet, säger Bäckström om sin motståndare.
Bantningen för att ta sig ner i vikt är krävande. 25-åringen fiskar upp en snusdosa ur fickan.
Du gör inte som Alexander Gustafsson att du skippar det en månad innan match?
– Nej, verkligen inte. Snus är mitt enda nöje när jag deffar. Jag är helt matt. Jag är ju van vid det, men det är en jävla konstig känsla, säger Bäckström om bantningen.
Du har ett ordentligt skägg också, sparat länge?
– Ganska länge.
Nöjd?
– Alltså om jag hade det för style så hade jag kapat ner det ganska mycket. Men det är inte därför jag har det. Jag har lite vidskeplighet.
Du har ju ett smeknamn, ”Bear slayer”, är det vedertaget?
– Ingen aning. Hoppas inte det. Jag kan ha 70 smeknamn, det spelar ingen roll, jag kommer alltid lämna det blankt på ett papper om jag ska fylla i nickname. Jag skulle känna mig så jäkla töntig om jag skrev Niklas ”Young assassin” Bäckström, eller Niklas Bäckström – ”The killer”, eller Niklas ”Pitbull” Bäckström. Det är inte jag.
Han vrider lite på sig i soffan. Kändisskapet är ett tudelat mynt. Framförallt menar Luleåkillen att han inte känner sig helt van vid att göra media och posera framför kameran. Ändå säger han att det har blivit 10.000 gånger mer intervjuer efter segern i Berlin.
– Jag har aldrig fajtats för kändisskap. Sporten var så liten när jag började. Det är kul att man kan tjäna pengar och leva på det och då måste man synas. Jag är väl inte så kamerakåt som många andra – det är den enda norrländska sidan jag har.
En som media älskar är irländaren Conor McGregor, hur ser du på hans framfart?
– Han är ju hur kul som helst. Hans intervjuer är helt underbara.
Du har utmanat honom tidigare och ni har haft lite ordkrig, men du gillar honom ändå?
– Jag har inget emot honom, jag vill bara vinna mot honom. Han är speciell, men det är jag också – så jag har överseende med honom.
Är det din drömmotståndare i nästa match?
– Nej, alltså det är alltid Jose Aldo helst eftersom han har bältet. En stark tvåa är nog Conor McGregor. Men jag ser inte att de skulle sätta han mot mig.
Varför?
– För han blir placerad mot fajters som passar hans stil. Han ställs inte mot Chad Mendes som är en bra brottare utan mot tuffa sluggers. Conor är ingen lek, han är en av de bästa inom boxningen i fjäderviktsdivisionen, men det är såna han får möta.
Din viktklass har många profiler, skulle du säga att den är starkast i UFC?
– Njaa, enligt mig har många blivit hajpade, men det har i och för sig jag också blivit på senaste tiden.
Du har berättat tidigare om ditt enorma MMA-intresse när du var yngre, ser du lika många matcher nu för tiden?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag har för mycket att göra nu för tiden. De matcher jag tycker är mest intressanta ser jag, inte alls som förut. Då följde jag varje gala.
Hade en ung Niklas Bäckström sett fram emot att se den här galan i Stockholm?
– Absolut, den är ju svensk. Jag ser fram emot Ilir Latifis match väldigt mycket. Det är ett kraftpaket med muskler bakom öronen. Ska bli riktigt kul att se vad han hittar på. Sen ser jag fram emot Gunnars match, Hamid, Nico … alla egentligen.
Du tittar själv under galan?
– Ja, jag är ett fan. Nu kommer det väl bli så att jag bara kan se max tre matcher, men jag ska försöka komma ut så fort som möjligt.
Att det blir en ny seger har han redan tagit ut i förskott. Niklas Bäckström har gjort sig känd som kaxig – men allra mest ärlig med vad han tycker och tänker.
Redan när han gick in till matchen i Berlin imponerades kommentatorerna av hans lugn.
Det verkar inte finnas några rädslor för 25-åringen när han intar oktagonen. Inga rädslor alls.
Vi vandrar runt på hotellet och kommer fram till en balkong där fotografen Sara Moritz vill ta bilder. Bäckström pratar på som om ingenting och går och ställer sig vid kanten mot en glasvägg. Plötsligt stannar han till, tittar ner och utbrister.
– Helvete vad högt!
Han står ändå kvar och posar mot kameran.
– Jag är höjdrädd, men nu är jag så neddeffad att jag inte ens bryr mig. Så här hade jag aldrig stått om jag inte var det.
Så kom det då fram en rädsla till slut.
Men knappast en som påverkar på lördag.