– Vi var i princip ute ur slutspelet då vi låg under med 0–2 i matcher och 0–4 i den tredje perioden hemma i Delfinen mot Färjestad. Det var nästan tomt på läktarna då folk hade gett upp och jag har fått höra efteråt att det var kaos i mjölkuddsrondellen då folk snurrade varv efter varv bara för att lyssna vad som hände. Vi kvitterade efter att ha plockat ut målvakten och i förlängningen avgjorde L-G Pettersson. I nästa match borta mot Färjestad var det min tur att avgöra i sudden death, säger Hurtig.
”Helt galet”
Och som om det inte var nog avgjorde han två matcher av de tre kommande mot Djurgården i semifinalen.
– Det var helt galet. Det var som om allt bara fungerade och jag var på rätt ställe.
Det gav den numera korvförsäljande Lars Hurtig smeknamnet ”Mr Sudden Death”.
Den säsongen slutade dock i moll för Luleå efter en genomklappning i finalen mot Brynäs, men guldet skulle komma.
Luleå Hockey hade mobiliserat en av föreningens tyngsta trupper någonsin till säsongen 95/96. Lars Hurtig var som en råmodell för hur Luleås spelare såg ut med en snittvikt på drygt 93 kilo och en spelfilosofi som var full fart framåt. Motståndarna hatade att komma till Delfinen – för alla visste vad som väntade.
Under säsongen gjorde Luleå Hockey imponerande 153 mål på 40 matcher och laget vann grundserien på bättre målskillnad än tvåan Västra Frölunda.
– Inför slutspelet så visste vi vad som väntade. Vi hade rutinen och tyngden i laget att sätta motståndarna under konstant press vilket fungerade bra för oss. ”Osten” (Lars Bergström då tränare) hade byggt upp oss för att spela den typen av ishockey. Jag tror att spelet i finalen passade mig som handen i handsken då det var helt galet fysiskt.
”Vi gillade inte varandra”
Finalserien anses fortfarande vara den tuffaste matchserie som spelats i Sverige. Luleå hade en uppsjö av spelare som visste vad som krävdes för att få motståndarna ur matchen och Frölunda hade en, men det var inte vem som helst utan Christian Ruutu, ett av Finlands största råskinn genom alla tider.
– Vi gillade inte varandra, men det hade nog lika mycket att göra med att vi var så jämna i serien. Ärligt talat så är den stora frågan vad domarna gjorde under finalserien det var brutalt stundtals, skrattar Hurtig.
Efter att Luleå tagit kommandot med 3–0 såg matchen ut att i princip vara klar och att Luleå Hockey redan hade guldet runt halsen, men två reduceringar av Frölunda i en kokande Frölundaborg gav finalen hopp.
– Det var helt galet i hallen det var säkert 3.000–4.000 för många på läktarna och det gick inte att prata med varandra.
Till slut kunde dock Thomas ”Bulan” Berglund lägga sig på pucken och stänga matchen, finalen och säsongen.
Drömmen blev sann
Helt plötsligt var guldet verklighet. Lars Hurtigs första kommentar efter matchen var: ”Det har tagit elva år att få den här. Fan va snygg den är”, med guldmedaljen runt halsen.
– Helt otroligt, men vi hade inte tordats ta ut något i förskott så Rolf Skäär fick med hjälp av piketpolisen åka till ett hotell och fixa champagne och lite annat. Två timmar försenade kom vi till flygplatsen och när vi kom hem var det helt otroligt. Från Piteå till Luleå brann det eldar på isen och kön över Bergnäsbron var galen. Då förstod vi vad vi hade ställt till med, säger Hurtig.
Efter elva säsonger bestämde sig Hurtig för att det fick räcka och han tog chansen till utlandsspel i tyska Landshut.
Efter en två-årig sejour där kom han hem och avslutade sin karriär med två säsonger i moderklubben Piteå HC.