Ett norrbottniskt hjärta på rätt ställe

Sonen Alex, sju år, har hockeyträning i Reczone center - till vardags Carolina Hurricanes träningshall - och pappa ska följa med och göra ett gästspel. - Under säsongen är man ju borta en stor del av tiden så när jag är ledig försöker jag att umgås med barnen så mycket jag kan, säger han. Själva ishallen är inte mycket större än C-hallen i Luleå. De som besöker träningarna får trängas efter sargen eftersom komplexet saknar läktare. Vid första anblicken känns anläggningen primitiv och inte vad man förknippar lyxlivet i NHL med. Men skenet bedrar. Mycket populär
När Niclas och Alex glider av isen och går in i omklädningsrummet får man en helt annan uppfattning. Där finns allt. Bortsett från ytor som skulle göra de flesta elitserielagen illgröna av avund finns det ett gym av högsta klass, lager av kompositklubbor, flera uppsättningar av olika utrustningsdelar, en kyl full med energidryck och mineralvatten plus ett stort kontor för coachen Paul Maurice. Och det är bara den hockeyrelaterade delen av inventariet. Bodensonen är efter sina nio år i klubben mycket populär - både inom - och utanför laget och det är lätt att förstå varför. Mer än en gång kommer någon supporter fram för att be om en autograf eller vill förevigas på bild tillsammans med honom. Niclas tar sig tid och ofta stannar han kvar en stund och snackar lite ishockey med dem. Knäckt näsben
Den vanligaste frågan i dag handlar om stygnen och blåmärkena i ansiktet som han har efter att ha blivit träffad av en puck och knäckt näsbenet. - Det händer mer och mer att jag blir igenkänd på stan och det är ju kul. Dels är det ju ett litet kvitto för en själv men sedan är det ju ett bevis på att hockeyn växer här borta. Raleigh är en gammal amerikansk stad och har inte några höga skyskrapor. Men de flesta invånarna har det ganska bra ställt och staden växer lika snabbt som ishockeyn. Ont om istider
- När man kommer tillbaka efter sommaren är det alltid någonting som har förändrats och ibland känner man inte alls igen sig. Hockeyn har också vuxit enormt mycket de senaste åren och de märker man inte minst på hur svårt det är för ungarna att få istider, berättar han. Trots att både träningshallen och arenan RBC Center ligger i centrala Raleigh så bor familjen Wallin cirka 20 minuters bilfärd utanför, i
orten Apex. Huset köpte de redan under hans debutsäsong och det har varit familjens vinterhem i nio år. Hellre en cementplätt
På baksidan finns det en stor veranda som Niclas har snickrat och målat. Där finns också en utomhuspool som inte är jätteuppskattad av pappa. - Jag har sagt till ungarna att om de inte använder poolen så ryker den direkt. Det är ett jäkla jobb att hålla igång den med rengörning och vattenbyte. Jag skulle hellre gjuta en cementplätt där som pojkarna kan använda till att spela landhockey på. Den nyblivne 34-åringen berättar att han tycker om att pyssla med huset och att många av grannarna höjer på ögonbrynet när han går runt med gräsklipparen eller drar på sig snickarbältet. - Här borta är det ju ganska vanligt att man har entreprenörer som gör sådant åt en. De flesta tycker nog att jag är ganska konstig som gör allt själv med tanke på att jag är NHL-proffs, säger han och skrattar. Välgörenhet
Efter en snabbtur förbi hemmet bär det av till den irländska puben Hibernian där Niclas Wallin och hans lagkamrat Dennis Seidenberg ska få en ny look. Anledningen är ett välgörenhetsprojekt i kampen mot cancer som laget deltar i. De två backarna har frivilligt ställt upp på att få sina kalufser bortrakade som en symbolisk handling. På plats finns förutom hockeyspelarna och media även en del barn som drabbats av cancer. Bland annat tolvårige Conner Johnson som har fått hedersuppdraget att avlägsna hårstråna från norrlänningens hjässa. Håret växer tillbaka
- Det här är ett av de lättaste välgörenhetsuppdragen att ställa upp på. De går igenom ett rent helvete och kan jag få dem att tänka på något annat en stund så är det klart att jag ställer upp. Jag gjorde samma sak i fjol och vet ju att håret växer tillbaka. När sista tussen har fallit till marken studerar Niclas Wallin noga det nya utseendet och brister plötsligt ut: - Haha, man ser ju ut som en mördare, säger han och syftar på det trasiga ansiktet, i kombination med skäggstubben och det kala huvudet. Stor saknad
Precis innan Niclas ska backa ut sin vita Cadillac Escalade på parkeringen kommer backkollegan Dennis Seidenberg förbi och de skrattar gott åt varandras frisyrer och förevigar minnet med mobilkamerorna. Några hårda, men vänligt menade, fraser senare är det dags för hemfärd och middag tillsammans med en annan svensk familj som bor i Raleigh. Familjen Wallin trivs ganska bra i USA och Niclas berättar att han tycker om den lilla staden. Men för honom är saknaden efter Sverige och Norrbotten stor och han har daglig kontakt med vännerna och familjen på andra sidan Atlanten. - Jag har haft hemlängtan sedan jag for över och efter nästa säsong när kontraktet går ut ska jag ta mig en rejäl funderare över framtiden. Det hade varit roligt att spela med Luleå Hockey igen men vi får se. Om jag kommer hem vill jag bidra med någonting också och jag tänker inte spela om jag inte känner att jag kan det. Men får jag bara vara fräsch och hyfsat skadefri borde jag ha några år kvar som spelare. "Kanske materialare"
När flyttlasset har gått hem till Boden och han väl bestämmer sig för att lägga skridskorna på hyllan kommer de att stanna där och då har han tänkt syssla med någonting helt annat än ishockey. - Jag ska jobba med farsan och röja snö på Storheden, det är vad jag tänker göra. Sedan kommer jag givetvis att ha kontakt med ishockeyn och jag ska vara världens största supporter för mina barn. Någon tränare kommer jag inte att bli - kanske materialare. Men hem ska vi, det är redan bestämt. Frågan är bara när det blir.