Wikegård: "Kör med ursäkter och bortförklaringar"

Niklas Wikegård skakar på huvudet. Tittar på Jonas Eriksson.

– Du ringde fan mitt i natten och skällde ut mig. Jag hade ju inte gjort ett skit. Snacka om att göra värsta havsörnen av en fjäder.

Vi sitter på ett gym i centrala Sigtuna. Ett gym som Wikegård och Eriksson öppnade tillsammans för dryga två år sen.

– Jag hade inte gjort ett smack. Bara varit arg på en träning och slagit sönder ett skrivbord, fortsätter Wikegård.

– Mm, det måste man ju få göra, eller hur, säger Eriksson.

De skrattar när de tänker tillbaka på den första gången de någonsin hade med varandra att göra. Nu för tiden är de stora profiler, Wikegård den frispråkige hockeyexperten och Eriksson den nyligen pensionerade fotbollsdomaren, men på den tiden var läget annorlunda. Året var 1994 och Niklas Wikegård hetlevrad hockeytränare i Boden. Jonas Eriksson i sin tur jobbade som ung, nyhetsjagande sportjournalist på Aftonbladet. Eriksson, som kommer från Luleå och hade massor av kontakter, fick nys om att Wikegård hade slagit sönder ett omklädningsrum i Boden.

– Det var en sån där dag när det inte hände något annat. Nu hade man kallat det för en perfekt klick-grej. Då snackade vi lokallöp i Boden och Luleå. Så jag ringde upp, men vetefan om det var mitt i natten, säger Eriksson.

– Klockan var halv tolv, svarar Wikegård.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: Vem fan ringer så här dags? Så var det det här ”frollot”.

Niklas Wikegård valde att förneka allt först med erkände sen att han faktiskt hade, i vredesmod, slagit sönder ett skrivbord.

– Jag var frustrerad på en back som hade uppträtt dåligt, förmodligen hade jag själv lika kort stubin. Så jag gick in och drog min hand i den där Ikea-plankan på väggen. Det flög pennor och en grön telefon, allt låg där i en stor röra på golvet. Men när jag kom tillbaka in efter träningen hade Bengt-Åke Wallin, Niclas pappa som var materialare, lagat skrivbordet och tejpat ihop telefonen. Han var fantastisk.

Wikegårds utbrott blev, tack vare Eriksson, ett riks-scoop. Det skulle dröja många år innan de båda fattade tycke för varandra.

– Niklas hade ju sin syn på mig och jag hade min syn på honom. Det är ju otroligt lätt att ha. Men många år senare, när vi båda hade flyttat till Sigtuna, stötte vi på varandra och käkade lunch. Då märkte vi att vi hade väldigt mycket gemensamt, trots att vi var så olika.

Wikegård håller med:

– Sanningen att säga så var den där storyn det bästa som har hänt mig. Det spädde ju på den här myten om mig som någon med humör och hårdhet. Egentligen är den fel, för jag är rätt soft. Men när jag kom in i Djurgården ett antal år senare satt Björn Nord, Micke Magnusson och de andra grabbarna där och sa: ”Nej, nu kommer Wikegård. Håll i grejerna, annars slår han sönder allting”. Det där förföljde mig, nästan som en rolig story att plocka fram. Det hade varit skillnad om jag aldrig fått några fler tränarjobb, men nu blev det nästan tvärtom.

– Ja, faktiskt. Jag har inte velat säga något tidigare.

Wikegård och Eriksson sitter i gymmets ”vardagsrum”. De lutar sig tillbaka i soffan framför den fiktiva jättebrasan och njuter av en kopp kaffe. Snart ska de byta om och köra ett eftermiddagspass.

Det var när de började luncha och lära känna varandra som de insåg att de båda saknade en sådan här plats i Sigtuna. Ett bra gym som kunde fungera som en samlingsplats för hela familjen. Så därför bestämde de sig för att öppna ett. I augusti 2016 hade gymmet premiär och nu sitter de här i sin soffa, nöjda med vad de har åstadkommit.

– Vi umgicks inte så jättemycket. Jag hade mina polare och Jonas sina. Jag är ju farbror Niklas för honom, han är ju rena junioren. Men jag fick en väldigt bra uppfattning av Jonas, affärsmässigt, och kände bara: Fan, vi skulle kunna hitta på nåt bra tillsammans, säger Wikegård.

– Nu känns det som det här gymmet har blivit en självklar mötesplats, en ungdomsgård för vuxna. Precis som vi ville. Förut gick folk till kyrkan när de ville ha ett sammanhang, nu har gymmet blivit som ett tempel. Lite som den nya kyrkan, säger Eriksson.

– Jag är nog här sex dagar i veckan, jag tränar nästan varje morgon. Det är väl mitt sätt att vara i kyrkan. Först tränar jag en och en halv timme, sen viker jag handdukar och flyttar vikter i en och halv timme, går omkring och surrar med folk. Jag gillar att det är som ett omklädningsrum. Man dricker kaffe och tjatar med folk, säger Wikegård.

– Jag är väl här lite andra tider. Jag springer fortfarande mycket och gör gärna det utomhus. Men en hel del blir det ju, säger Eriksson.

– När jag slutade som hockeytränare var jag en 105-kilosklump som ville komma i form. Men jag fick nog 7-8 års bra träning innan jag kom hit. Nu för tiden tränar jag bättre och smartare, säger Wikegård.

– Du är fan Sveriges mest vältränade 55-åring, säger Eriksson.

– Jag kämpar på, tycker att jag har hittat en bra balans i min träning. Men det skönaste är att jag inte har ont någonstans, säger Wikegård.

Jonas Eriksson, 44, lade av som fotbollsdomare så sent som i våras. Sedan dess har han tränat för olika marathonlopp och hans fysiska status är fortfarande väldigt god. Men han är inte sugen på att möta Niklas Wikegård i en bänkpress-tävling.

– Jag har en sån jäkla träningsvärk, säger han.

– Märk väl hur han kör med ursäkter och bortförklaringar, säger Wikegård.

– Det gör jag, det är jag helt övertygad om. Det finns inte på kartan att du tar mig där, säger Eriksson.

– Det beror på hur mycket man fuskar, säger Wikegård och lägger till:

– Om vi säger såhär. Jag tror att jag är mycket bättre tränad nu än vad Jonas kommer att vara när han är 55.

Eriksson:

– Det är mycket möjligt. Men vi har lite olika styrkor. Vi körde ju armhävningstävling på en firmafest nån gång. Då vann väl du med en?

– Ja, men jag var jävligt packad, säger Wikegård.