Hur bra kan en match i omgång sex vara egentligen?
Hur underhållande kan ett hyfsat 0–1-möte vara?
Nu vet jag.
Så här bra kan den vara.
Jag kan inte få nog av de här derbymatcherna. Oavsett hur taffligt spelet på isen är och oavsett vilket tempo spelarna håller är det alltid en mindre fest varje gång.
Lågt tempo i ett derby finns liksom inte. Det finns bara grader av högintensitet.
Säsongens första möte mellan Luleå och Skellefteå var på många sätt som de tidigare varit. Skellefteå ägde första perioden i sin hemmahall och Luleå kämpade för att hålla huvudet ovanför isytan.
Den brinnande skridskoåkningen gör att jag tror ismaskinernas framfart i periodpauserna lika mycket är för att svalka en överhettad yta som att spola den blank.
Nytt för i år var i alla fall att Luleå stressade Skellefteå ordentligt under matchens första minut, innan utvisningarna kom.
Jag tror inte Jonas Rönnqvist behövde ryta till så mycket inför andra perioden, men eftersom han ändå lär ha gjort det undrar jag vad han kan ha sagt. Resterande matchen såg i alla fall väldigt annorlunda ut.
Luleå tog över och var marginaler, felstuds och sista passningar ifrån att kvittera den här matchen, samtidigt som Skellefteå bara var en storspelande David Rautio ifrån att öka på ledningen.
Det small, flög spelare, ven puckar och sprutade svett i sista perioden. Så som jag vill att hockey ska se ut.
Men som hockey sällan gör i omgång sex.
Det blev inte det mest sprakande och fartfulla derbyt hittills. Men det blev ett krig. Det blev en kamp om mer än tre poäng. Och det var känslor ända in i slutsignalen.
Luleå förlorade igen. Men jag tror inte att laget gräver ner sig för mycket ändå.
Den här säsongen kan laget utmana grannarna och nästa gång blir det kanske inte bara derby. Då kan det bli derbyfest.
Magnus Tosser