Det knarrar härligt i golven när vi kliver in hos Irma Johansson och maken Ralph.
Villan i Börjelsbyn hade varit obebodd i 20 år när paret bestämde sig för att göra en upprustning. I elva år renoverades huset innan de till sist bestämde sig för att flytta in. Dessförinnan hade de bott och verkat i Skellefteå i 20 år.
Varenda vägg är fylld av tavlor – nästintill samtliga har Irma målat själv. Favoriten, ett porträtt av hennes mor, hänger i matsalen.
Schäfern Virus hälsar oss också välkomna innan vi slår oss ner i soffan. På vardagsrumsbordet ligger en trave av veckans pappersutgåvor från Svenska Dagbladet. Tidningen gav henne en årsprenumeration som tack för att hon delade ut Bragdguldet på idrottsgalan i januari, tillsammans med stafettkamraten Britt Strandberg.
Just idrottsgalan har gjort Irma Johansson till en av landets allra mest populära före detta idrottare – 55 år efter OS-guldet i Squaw Valley.
– Det var fantastiskt. Men jag kanske sa lite för mycket. Då blev han onöjd, vad heter han ... Settman, säger Irma och skrattar gott.
Onöjd kanske inte var rätt ord, men ställd blev han minsann – programledaren Peter Settman. Inför galan hade de repeterat vad som skulle sägas i sändningen, men Irma Johansson hade så mycket mer berättelser att komma med. Det hela ledde till en jättesuccé där 83-åringen bland annat pratade om när Prins Bertil fixade så att rätt medalj delades ut när guldet höll på att bli ett brons.
– Prins Philip var ju där så jag tänkte att de behöver ju få veta lite, säger Irma.
Men det var inte bara kungafamiljen som uppskattade hennes spontanitet. Hela Sverige hyllade Irma och Britts insats – som var ett friskt inslag i en annars ganska förutsägbar tillställning.
– Vi höll inte på att komma därifrån. Klockan var elva när vi tog oss ut och började gå. Det var så mycket känt folk.
Och alla ville ha en liten pratstund med Irma.
Hennes man Ralph berättar att på vägen till frukosten, dagen efter galan, hann de knappt gå en meter åt gången innan det kom fram person efter person för att hälsa på Irma som blivit kändis över en natt.
– Då märkte vi verkligen TV:s genomslagskraft.
– Men det var fantastiskt. Väldigt trevligt, säger Irma.
Bland annat hade SVT tagit fram bilder från stafetten i Squaw Valley. Material som Johansson och Strandberg aldrig sett tidigare.
Irmas roll i laget var stor. Det var hon som åkte första sträckan och såg till att svenskorna fick ett försprång på 84 sekunder. Detta efter att finskorna och ryskorna krokat ihop.
Den ryska trion (på den tiden tävlades det i tremannalag) hade dagen innan tagit hem guld, silver och brons individuellt och var rejält favorittippade. Men Britt Strandberg och sistalänken Sonja Edström, från Luleå, höll ifrån och tog hem förstaplatsen.
Efteråt var ryskorna ursinniga och beskyllde Irma för att ha föranlett fallet med en knuff. TV-bilder visade sedan att så inte var fallet.
– Jag var ju inte i närheten. Det vär väldigt otrevligt. Jag for väldigt illa måste jag säga. Men det ordnade sig ju eftersom vi hade våra ledare.
OS-guldet tog hon, 28 år gammal, och det blev också sista tävlingsloppet som längdskidåkerska. Irma Johansson valde att sluta på topp. Än i dag bjuder hon på rejäla leenden när just Squaw Valley kommer på tal.
– Det är höjdpunkten. Jag skulle inte vilja vara utan det.
Eftersom det fanns mycket utvandrande svenskar i USA anordnades en stor fest efter tävlingarna. Självklart deltog Prins Bertil.
– Det var en väldig baluns och jag satt bredvid Prins Bertil. Han tog upp plånboken och visade bilder på alla bilar han hade köpt. Han var precis som en av oss, det var fantastiskt. Nu vet jag inte om de skulle göra det ...
Skidåkningen började Irma med i Kalix, fem år gammal. Släktingarna vallade skidorna och sa åt henne att träna ordentligt så kanske det skulle bli något av henne. När hon var ensam om dagarna blev det skidåkning för hela slanten och i takt med att intresset växte kom också framgångarna.
– Det blev många timmar, men ingenting mot för dagens åkare. Nog är det hårt för flickorna. De skulle behöva tas ur en vecka då och då för att vila.
Själv utbildade Irma sig till trädsgårdstekniker, samtidigt som hon åkte skidor. Just att ha något på sidan om, och våga vila mellan varven, tror hon är ett framgångsrecept.
– Jag tror det är bra att jobba lite också. Jag gick utbildning då det var VM i Lahti. Då var jag tvungen att träna morgon och kväll och hoppade över lunchen. Det var väldigt svårt att hinna träna då. Nu har de det så bra, det går inte ens att jämföra.
Skidintresset är alltjämt intakt för 83-åringen. Att följa Vinterstudion på helgerna är en självklarhet. Hon har också en egen spårmaskin och från trallen finns dragna spår som Irma använder flitigt.
– Jo, huvva, det går inte ur mig. Jag blir bara på dåligt humör om jag inte kommer ut, säger Irma och skrattar.
Tävlingskarriären har dock börjat ta ut sin rätt på äldre dar.
– Nog känns det att man har tävlat. De får se när de blir äldre, då börjar man känna det, säger Irma som bland annat har genomfört en knäoperation.
Att Charlotte Kalla haft svårt att hitta formen har inte undgått Irma – och hon tror att vila är lösningen för att resultaten ska komma i Tour de Ski och under resterande del av säsongen.
– Han polisen ... Ingesson ... brukar ta ut henne någon vecka då och då och jag tror hon skulle behöva det. Man måste få komma igen. Jag var borta en vecka och sen kom jag igen. De har så många tävlingar och sprinten tar väldigt mycket. Det är ingen vila emellan och när man ska åka så snabbt är det ganska jobbigt. Bättre att åka lite lugnare då.
– Men Kalla är så bra, så det är klart de kör med henne så länge det går.
Den ståtliga klockan i vardagsrummet gör sig hörd. Tolv tunga slag ljuder.
Vi reser oss upp och kliver ut i köket där Ralph har dukat upp kaffe och generöst med fikabröd.
Intervjun är slut, men det betyder inte att mötet är över.
Som vi vet vid det här laget har Irma Johansson alltid en spännande berättelse kvar att berätta.