En av de stora snackisarna i Kuusamo är den svenska herrtruppen. Den svagaste han någonsin har tagit ut i en premiär, menar förbundskaptenen Rikard Grip.
För norrmännen är det en straffspark att visa kaxighet, håna och ge galna löften till höger och vänster om vad som händer om de förlorar mot svenskarna.
Trots att Daniel Richardsson har kallats in efter sitt avhopp ser det skralt ut. Teodor Petersson och Emil Jönsson står också för erfarenhet – men underifrån finns inget som kan hota i världstoppen.
Hemma i Gällivare sliter Marcus Hellner för att hitta form. Det svenska landslaget har aldrig behövt honom så mycket som nu – men i dagsläget kan han inte prestera vad som förväntas.
På senare år har Hellner mer och mer förvandlats till en pricksäker mästerskapsåkare som haft svårt att imponera i vardagliga världscuptävlingar. Tour de ski undantaget, men så är inte det inte heller särskilt mycket vardag över att klättra uppför en slalombacke.
Den här säsongen finns det inga mästerskap att sträva efter, men det betyder inte att säsongen är obetydlig för Gällivareåkaren.
För svensk skidåkning behövs det en Hellner i storslag.
När jag träffade Emil Jönsson pratade han mycket om hur en trupp påverkas av varandras resultat. Om toppåkarna misslyckas drar det även ner talangerna. Om han missar topp 20 kan det vara betydelselöst om exempelvis Karl-Johan Westberg, eller någon annan yngre förmåga, blir 21:a och gör sitt livs lopp.
Landslaget behöver erfarna åkare, de behöver någon som levererar tävling efter tävling och drar loket framåt.
Sett till Marcus Hellners senaste säsonger är det svårt att se framför sig att han ska ikläda sig den rollen. Men för att det överhuvudtaget ska finnas möjlighet längre fram till fina resultat var det nödvändigt att hoppa av Kuusamo.
Att kämpa i uppförsbacke och få slita för att ens ta världscuppoäng skulle förmodligen bara kväva glöden. Bättre då att återvända i god form och kunna prestera resultat.
För kapaciteten har inte försvunnit. Marcus Hellner är i sina bästa stunder en absolut världsåkare – och den respeketen har såväl Petter Northug som Martin Johnsrud Sundby.
När hans namn förs på tal upphör kaxigheten, skämtandet och de galna löftena.
Det är viktigt att inte ge de någon anledning att börja heller.
Om inte annat för det svenska lagets svansföring.