Till helgen gör Charlotte Kalla sin sista tÀvling för sÀsongen i Keb Classic. Hur det gÄr i den Àr av underordnad karaktÀr, Äret har redan krönts med VM-guld, VM-silver och tvÄ VM-brons i Falun. LÀgg dÀrtill fem SM-guld och tre pallplatser pÄ vÀrldscupen för att nÀmna nÄgra av de större prestationerna.
Det Àr en absolut toppsÀsong för skidÄkaren frÄn TÀrendö som lyckades pricka in formen perfekt till det stora mÀsterskapet pÄ hemmaplan.
Inför VM hade jag slagit vad med min morfar om antalet guld som Sverige skulle lyckas bÀrga.
âAldrig mer Ă€n tvĂ„â, sa jag sĂ€kert.
âMinst tvĂ„!â, svarade morfar med bestĂ€mdhet och slog handflatan i bordet.
Och visst fick han rĂ€tt. Ăr det en gren jag aldrig borde slagit vad om sĂ„ Ă€r det just skidĂ„kningen. FĂ„ Ă€r nog loppen som morfar missat â sĂ€rskilt nĂ€r favoritĂ„karen Charlotte Kalla har stĂ„tt pĂ„ startlinjen. Till 80-Ă„rsdagen i fjol spĂ„nade vi kring presenter att ge en gammal man som redan har det mesta. Autograf av skidstjĂ€rnan frĂ„n TĂ€rendö stod högt pĂ„ önskelistan, men sjĂ€lv hann jag aldrig trĂ€ffa henne under sĂ€songen sĂ„ det rann ut i sanden.
80 Är skulle ocksÄ visa sig vara den tid som morfars enormt kÀrleksfulla hjÀrta orkade slÄ.
PĂ„ julaftonskvĂ€llen stod vi och spelade couronne â morfar och jag. Jag kan i Ă€rlighetens namn sĂ€ga att jag aldrig har förlorat i tĂ€vlingssammanhang nĂ€r vi har stĂ€llts mot varandra. Om det sĂ„ gĂ€llde kapplöpning, kurragömma, kortspel, fyra i rad, fotbollsstraffar eller nĂ„got annat har bĂ„de jag och min syster fĂ„tt vinna. En gĂ„ng kom jag pĂ„ morfar med att ha sakat tre ess och tvĂ„ kungar i femkortspoker â dĂ„ var jag i 15-Ă„rsĂ„ldern och en förlust hade inte varit hela vĂ€rlden. Men nĂ„got som var viktigt för morfar var andras lycka.
Att spela couronne med artros i fingrarna Àr Ä andra sidan ingen barnlek. Det mÀrkte morfar. Och det mÀrkte jag. För första gÄngen pÄ 25 Är var det jag som fick tillÄta fusk frÄn min motstÄndare.
Jag kunde inte avgöra om det var pÄ allvar eller med glimten i ögat, men lite senare pÄ kvÀllen berÀttade morfar till oss att han i alla fall önskade att hÄlla ut över skid-VM. Kanske kÀnde han pÄ sig att kroppen började sÀga ifrÄn redan dÄ.
Som det blev kÀnner jag att den uppvisning som favoritÄkaren Charlotte Kalla bjöd pÄ i Falun knappast hade kunnat vara ett bÀttre sista VM.
1 april, precis en mÄnad efter mÀsterskapets sista lopp, gick morfar bort.
Det finns inte ord att sÀtta pÄ den saknad som hela familjen, slÀkten och vÀnner kÀnner.
För egen del kan jag bara tacka för de fina Ă„r som jag faktiskt fick med en helt underbar morfar. En man som, trots ett kanske inte allt för brinnande fotbollsintresse, fick sitta uppe sena nĂ€tter och följa EM och VM med mig i stugan, inta rollen som Andreas Köpke nĂ€r jag ville vara Pavel Nedved â och som alltid hade en historia (naturligtvis improviserad och pĂ„hittad för stunden) som var mer otrolig Ă€n den andra.
Hans intresse för mig var stort hela livet. Ingen NSD-prenumerant har nog haft sĂ„dan stenkoll pĂ„ mina Kurirenartiklar. För nej, inte kunde ett rött hjĂ€rta byta fĂ€rg pĂ„ tidningen â nĂ„gon mĂ„tta fick det vara. Men pĂ„ biblioteket fanns ju allt att lĂ€sa frĂ„n bĂ„da morgontidningarna och framförallt var det dessa slutsignaler som stack ut och som han noggrant gick igenom frĂ„n första till sista bokstav.
Vid ett flertal besök fick jag med mig inspiration hem som jag kunde anvÀnda i mina kommande verk. Oftast citat som var hÀmtade frÄn exempelvis Hamlet. En vacker dag kanske de dyker upp i en krönika.
Ăven om drömmen nog var att jag en dag skulle ta steget över som en politisk skribent pĂ„ NorrlĂ€ndskan, sĂ„ var det med stor stolthet som barnbarnet jobbade i tidningsbranschen.
Tre gÄnger hann jag med att besöka morfar sista svÀngen som han lades in pÄ Sunderbyn.
Varje gĂ„ng lĂ„g det en â och endast en â tidning pĂ„ bordet bredvid sjukhussĂ€ngen.
Och den var blÄ.