Spela match är det roligaste som finns. Det tror jag varenda aktiv spelare tycker.
Se på matcher, känna pulsen av ett ständigt liv i en turnering eller serie, är på samma vis det allra bästa för en åskådare.
Ändå brister det momentet allra mest inom fotbollen – synnerligen den norrbottniska sådana.
Jag saknar tävlingskänslan. Inte på så vis att fotbollsspelare saknar viljan att vinna. Tvärtom är det alldeles för sällan, och framförallt på tok för glest, som vi får chansen att se länets lag.
Det jag efterlyser är en total schemaomläggning – det är snudd på ett måste för att fånga intresset från de som brinner för sporten.
Som det är i dag spelar lagen runt 30 matcher per säsong, cuper inräknat. Det utslaget på närmare sju månader (seriestart i april och avslut i november) ger ett snitt på max en match i veckan. Från det att IFK Luleå vunnit ett derby mot Piteå måste vi alltså vänta en hel arbetsvecka, plus snudd på hela helgen innan det är dags igen – och då oftast bortamatch som man i bästa fall kan se via en webbsändning lika följsam som en hackspett.
När det redan krävs ett dussin blåsbälgar för att hålla glöden i liv är det inte sju dagars vila som främjar fotbollen.
Visst, det kan vara charmigt att kämpa med tändvätska i klotgrillen, men inte fasen väljer man den varje helg om du har en Weber med fulladdade gasoltuber som bara väntar på att bli använd. I det här fallet får det symbolisera barnen, hunden, stranden, hängmattan, stryktipset, färjan eller vad folk än gör på sina lediga stunder. Konkurrensen är aldrig så hård som på lördagar och söndagar. Men det är då fotbollen ska spelas. Punkt.
För att inte tala om det alldeles horribla sommaruppehållet. När solen skiner, gräset är grönt, folk faktiskt är lediga över en lång tid och kan avvara några timmar på den lokala bollen – då uppmanas vi att ligga i solstolen, lösa korsord och knäppa en bira. I ÖVER EN MÅNAD!
Det vore något. Om Luleå Hockey, Asp-löven och alla andra hockeyklubbar kunde permittera sina spelare från den 1 december till den 4 januari för att grilla korv, åka på skotersafari och pimpla abborre.
Visst, det kanske kallas landslagsuppehåll inom fotbollen. Så självklart ska Notviken, Ohtana/Aapua och Hemmingsmark beröras av det.
Nej, nog är det bra att fotbollsgrabbarna och -tjejerna får vila upp kropparna. Framförallt kan det behövas någon sorts motivation mitt på säsongen för att mentalt orka med det faktum att det snöar både när vi börjar spela och avslutar säsongen.
För inte går det att tajta till schemat. Förutom det faktum att det behövs minst en månads vila under de bästa sommarmånaderna är det ju också välbekant att det krävs en veckas återhämtning om man spelat 90 minuter. Råkar det sedan bli så att Coop Norrbotten Cup på något förrädiskt sätt bryter sig in mitt mellan två serieomgångar är det döden. Tre matcher under loppet av tio dagar kan förstöra en hel säsong. Då är det bara att gräva djupt för att hitta styrkan.
Att andra sporter spelar varannan dag när det väl börjar dra ihop sig går det ju liksom inte ens att jämföra med det kraftprov det är att delta i en fotbollsmatch.
Jag tror att fotbollspubliken är den bredaste sportpubliken, åtminstone här uppe. Många av de som sitter på Skogsvallen har också ett utbrett intresse för Luleå Hockey, Northland Basket och Charlotte Kalla. Jag tror inte det är ömsesidigt. Med en del undantag naturligtvis.
Från början av juni till slutet på juli är fotbollen själv på marknaden. Det är också då som spelarna – majoriteten vanliga Svenssonknegare – har semester och faktiskt kan spela på vardagar. Smid medan stålet är varmt. Omvandla latmaskmånaderna till fotbollsmånader. Se till att intresset lever.
När de gråa kolbitarna ligger kvar från gång till gång, regnet piskar dig på ryggen och marinaden har glömts så ska du vara otroligt sugen på kött för att hämta tändstickorna. Det är tur att Norrbotten fortfarande har ett par entusiaster.