Det var en vecka i november, 2001, när jag, för ovanlighetens skull, var ute och sprang intervaller. Jag sprang förbi Umeå Universitetssjukhus och ner mot skylten som sa, Öst på stan. Så säger man i Umeå, men min tanke var på något helt annat just då.
Några dagar senare hade jag nämligen en provspelsvecka med Hammarby IF inbokat. Det lag som just hade vunnit sitt första och enda SM-guld några veckor innan.
Men vi måste gå tillbaka några år, för att verkligen förstå vad det här innebar för mig, En sketen halvoseriös Jeppe från Luleå.
Årtiondet var 60-tal. Släkten är från byn Niemisel, den pittoreska pärlan ett par mil uppåt Råneälven, och det var där bröderna Christer-, Peter- och Hans Sandberg skulle visa gryende talang på Kvarnåvallen.
Byaklubben tog sig galet nog upp i divisionerna och spelade mot lag som Djurgården hemma på den knottvälbefyllda vallen, som än idag har sina klassiska gulsvartmålade målramar intakta.
Hasse Sandberg, som var den yngsta av Viola- och Ture Sandbergs söner visade tidigt att han var något utöver det extra. Försäsongsträningen, som innebar snöpulsning upp på Snöberget, Norrbottens högsta berg, visade sig vara framgångsrik.
Farfar Ture, som var inbiten Malmö FF-fan, oklart varför, släppte iväg den äldsta av sönerna, min pappa Christer, på provspel till Degerfors, som då var en storklubb. Men farfar Ture sa några väl valda, att något Degerfors, det blir det inte. Malmö FF hör snart ifrån sig.
När däremot yngsta sonen, Hans, fick erbjudande av Hammarby, kunde inte ens Ture stå emot. Inför säsongen 1971 skrev Hasse på för Bajen och resten av historien är ren och skär kärlek till klubben från Söders höjder för släkten Sandberg.
Efter att fått höra historier om Ronnie Hellström, Kenta Olsson, Tom Turesson och Matte Werner under varje släktträff i uppväxten fanns det liksom inget val. Att jag dessutom levde mina första levnadsår just söder om söder i Stockholm mellan 1976-1987 gjorde saken än mer självklar. Hammarby var bäst, så enkelt var det.
Första matchen på Söderstadion var faktiskt en SM-final i bandy. Jag satt med Bolticvimpel och skrek på ”Pinnen” Ramström, som då var isens kung. Jag minns inte vilken som var den första Bajenmatchen jag såg, men jag märkte att de blev fler och fler, ju äldre jag blev.
Jag minns en match speciellt. Brorsan, som är fem år äldre än mig, tog med mig på en hemmafajt mot Gnaget, det kan ha varit i Svenska Cupen. Bajen vann med 3-1 och jag minns inte egentligen någon från själva matchen.
Men. Jag minns hur vi plankade in genom ett hål i stängslet bakom den gamla ståplatsläktaren och jag minns hur min brorsa fick mig att sno en flagga från en, som jag 15 år senare förstod, var en bajare som hade rökt något som luktade lite för sött.
Kärleken till Bajen föddes alltså redan innan jag var född, men när den absolut slog mig, var när Söderbröderna mötte FC Köln i UEFA-cupen 1985. Jag var nio bast, och storebrorsan tog med mig på matchen. Matchen gick i november, och spelplatsen var Råsunda i Solna. Ett ställe jag inte hade sett förutom på TV.
Vi tog tunnelbanan mot kolsäckarnas näste i grannkommunen, och snön började vräka ner. Men efter att ha kastat snöbollar på Harald Schumacher, i Kölnmålet, kände jag att nu fanns det ingen återvändo. Att Bajen vann med 2-1 gjorde inte saken värre.
Sedan fortsatte livet. Flytt upp till Luleå 1987 för mig och min familj. Kusin Patrik Sandberg skrev på för Hammarby 1995. Patriks brorsa, och min andra kusin, Roger Sandberg, spelade i Hammarby mellan 1999-2001.
Och sedan kom veckan, som rubriken handlar om. Världens bästa vecka genom alla tider. Jag levde drömlivet.
Jag bodde i hjärtat av Södermalm, på Kocksgatan, i Stockholm där jag lånade en lägenhet av kusin Patrik. Mitt dåvarande kvinnliga sällskap hängde på och vi alternerade middagar på Restaurang Kvarnen, Pelikan och andra klassiska Söderhak.
Men framförallt, jag åkte ut till Årsta varje morgon, bytte om med Kennedy, Eskilsson och Johan Andersson och grabbarna. Sedan åkte vi bil in till Kanalplan där jag tränade i fullt Bajenställ. Varje dag. Om än att det var ett träningsställ.
Bajen hade vunnit SM-guld och var bäst i Sverige. Nu skulle jag göra allt för att ta en plats i nästa års trupp.
Det gick inte min väg. Tyvärr snöade testmatchen, som skulle spelas den sista dagen på veckan mot Café Opera, in.
Att sedan Hammarby valde att kontraktera Max Von Schlebrügge istället för mig ångrar nog klubben än i dag.
Eller så inte.
Att han blev en ikon och Bajenlegend på Söderstadion med landslagsmeriter är ju lite förmildrande. Men trots nobben av tränaren Anders Linderoth så har kärleken till Hammarby bara ökat med åren.
Att sedan min mor, Margareta Sandberg, sa detta här om sistens gör ju romantiken om Bajen inte sämre:
– Kenta (Olsson), Ronnie (Hellström) och Hasse (farbror Hans Sandberg) var ju och hälsade på oss när vi bodde i Stockholm. De ville låna några hundringar, berättade hon.
”Är det sant, varför då?”, var min självklara motfråga, med tindrande ögon och öppen mun.
– De skulle till Malmö och festa, svarade mor min.
Så Kenta Olsson och Ronnie Hellström, nu är det dags att betala tillbaka.