Jag minns också att jag aldrig kunde gissa mig till dess innehåll.
För de läsare som var med på den tiden och bodde i Kiruna så antar jag att ni nickar förstående. Klart grabben skulle ha en hockeyhjälm.
Att växa upp i Kiruna innebar en massa saker, men framför allt så innebar det att du fick ishockeyn i modersmjölken. På den tiden handlade allt och när jag skriver allt så menar jag verkligen allt om ishockey. Jag hade en pappa som jobbade på Matojärvi så där var jag oavsett dag, vecka eller tid på året.
Vi spelade hockey jämnt. Det var på gatorna i stan eller på någon av de många uterinkarna som fanns att tillgå. Hade det snöat så plogade vi isen med målburarna och det fanns aldrig något som hindrade oss från att göra det som allt handlade om i Kiruna då.
Ishockey.
Lagen var givetvis IFK och AIF. Jag själv blev till hela min familjs stora förtret IFK:are och det var i sig ganska så märkligt eftersom alla andra i familjen valde gulsvarta halsdukar. Jag vet inte varför, men kanske var det Roffe Älvero, Pekka Lindmark, Thomas Hedin, Hasse Edlund, Tore Lindgren eller så var det Roger Bergman. En hårdför back som flyttade till Västra Frölunda 1971 efter 17 poäng på 15 matcher i division II och återkom inte förrän 1974. Han var väl inte en jätteartist, men han var tuff och det räckte för mig.
Lite så var det i Kiruna. Alla, nja nästan alla i alla fall, Kirunabor hade ett förhållande till ishockeyn. Det handlade om helgens matcher eller om alla kommande matcher. Det sägs att det fanns folk som sjukskrev sig från sina jobb dagen efter ett derby om deras lag hade förlorat för de orkade helt enkelt inte med att möta sina arbetskamrater som höll på motståndarna.
Det var en uppfostran som jag är tacksam för i dag. Det har liksom gjort mig till den jag är i dag. En som inte har svårt för att svälja en förlust, men definitivt ganska svårt för att vara en god vinnare. Det ska liksom gnuggas in för har du vunnit så äger du den rätten eller i alla fall så tyckte vi det då. Jag gillar fortfarande inte dåliga förlorare som med efterhandskonstruktioner försöker bortförklara en förlust. Visst det är ganska osmakligt med dåliga vinnare också, men ändå. Jag fördrar dessa framför alternativet.
Jag minns också att varje, känns det som, gång när jag kom hem från rinken eller gatan så fanns det mannagrynsgröt på bordet. Märkliga saker att minnas, men min mor som var en förstående, förlåt man jag kan inte låta bli att citera tjuren Ferdinand så här i juletider, mor förstod att det inte fanns mycket kraft kvar i den lilla kroppen som släpade sig hemåt efter timmar med hockey och som behövde fylla på energidepåerna. Det var sällan svårt att somna på kvällarna då om vi bortser från den 23 december 1970 då det där paketet under granen låg och väntade.
För att återgå till den julklappen som etsat sig fast i mitt minne så är det ju märkligt. Jag vet att jag fick massor av saker som var mera färgglada och som definitivt i dag hade setts som roliga och finare.
Men när jag på julaftonsmorgonen 1970 fick välja ett paket att öppna så var det aldrig någon tvekan. Det blev det där lätta fyrkantiga paketet som jag under några veckor hade känt, klämt och skakat för att lista ut dess innehåll.
Ni kan ju förstå min glädje när jag såg innehållet. Eller i alla fall ni som är från Kiruna och levde på den tiden kan förstå. Det var nästan så att det räckte för hela den julen och när jag gräver i mina gömmor efter foton från den omskrivna julen så hittar jag bara ett.
Det är en bild där mitt ansikte inte syns för den är tagen bakifrån. Det enda som är åt rätt håll, det vill säga felvänd, är min blåa VM-hjälm.
Den bilden är så talande för vad en uppväxt i Kiruna på 70-talet handlade om.
En blå hockeyhjälm.