Om inte polisen i Skellefteå stoppat färden efter E4:an norrut hade det kunnat sluta illa. Nu kom ingen annan trafikant till skada och de klarade sig själva helskinnade. Med facit i hand blir det en rejäl läxa att inte göra om det.
Men jag tänker ändå ifrågasätta vårt svenska rättsväsende. Det är helt åt h-vete.
Fyra frakturer i ansiktet, märkt för livet och en hårsmån från döden. När polisen kom till Sunderby sjukhus för att hålla ett förhör med mig två timmar efter att jag blivit nedbankad på gatan i Luleå var jag inte kontaktbar. Det är omöjligt att veta hur allvarlig skadan är innanför pannbenet.
Av det yttre återstår två ärr vid högra ögonbrynet, nedsatt känsel vid skadeområdet och en mer eller mindre konstant nackspärr som inte blivit avhjälpt med behandling. Lite sämre hörsel på höger öra, men jag klarade ändå hörseltestet ett år efter skadan. Närminnet sviker mig på ett sätt som det inte gjort före den 3 november 2013.
Elitidrottarna fanns inte med i polisens register sedan tidigare, inte heller person som avlossade kanonen i mitt ansikte. Med andra ord stod de på samma ruta i vårt svenska rättsväsende.
Jag vill inte ha några ”tyck synd om mig sympatier”. Mina tankar går till alla där ute i samhället som blivit utsatta för meningslöst våld när någon behövde något att avreagera sig på.
Om sedan gärningsmannen lyfts fram i dags dager tvingas offren sitta i en rättegång, ansikte mot ansikte, och lyssna på deras versioner om varför. Hat, fruktan och känslor sköjer över en som en tsunami.
Men någonstans har vi ett svenskt rättsväsende som vi måste sätt vår tilltro till. De flesta av oss betalar stora summor i skatt för att det ska fungera. Advokater och jurister är inte gratis. Deras fakturerade timpenning är förmodligen fyrdubbelt mot vad undersköterskorna får på Tallviksgården i Överkalix. Vem förtjänar den högsta lönen?
Gärningsmannen fick 120 timmars samhällstjänst och 15 000 kronor i böter plus ränta. Men inte fängelse för den händelsen? Och jag är långt ifrån ensam om att få en andra ”käftsmäll”. Jag hade kunnat tagit den siffran gånger tio och betalat för att ha hoppat över impulsen att stanna till vid Max med cykeln för att ta med mig en hamburgare på styret. Konsekvensen blev att jag på ett ögonblick tvingades in på en ny väg i livet. En väg utan mitträcke, vägskyltar eller fartkameror. Jag får bygga den själv för resten av livet.
’’’’
Hur går det med nyårslöftet? Nu är det dags för feedback. En månad har gått sedan ni tog det, med lite bubbel i handen och såg en svart natthimmel fyllas av rislampor och raketer. Vad sa ni till varandra?
För att nå framgång på det personliga planet behövs mål. Jag hade aldrig klarat att pallra mig till gymmet och löpbandet tre gånger i veckan, oftast före jobbet tidigt på morgonen, om jag inte hade ett mål att sträva mot. Jag ska springa ett par motionslopp till sommaren. Slarvar jag med förberedelserna, vilket händer var och varannan vecka, får jag sota för det.
Ett mål ska också vara högst personligt. Jämför dig inte med grannen på löpbandet, eller muskelbyggaren som tillbringar mer tid framför spegeln än vid hantlarna. Det här vill jag uppnå tills jag går på semester. Ta med en kompis. Det är alltid lättare att hitta tiden och prioritera bort tv-soffan och komma i säng en timme tidigare på kvällen om du har någon att sparra med. Vi höres i juni för en ny avstämning.
Trevlig helg!