Julen en schizofren högtid.
Jag är uppväxt i en familj med starka band och det är en höjdpunkt varje gång som stora delar av släkten samlas. Trots att nästan hela helgen sker enligt ett körschema som alla kan utantill.
Det är dessutom en tid då man stöter på många vänner som man av olika anledningar inte träffar på lika ofta som förr.
Men samtidigt är det få saker som väcker lika starka obehagskänslor som just julen. Av ett enda skäl – julklapparna.
Det är som det där replikskiftet i den klassiska sketchen som sänts på årets sista dag i över 50 år nu. Samma procedur som förra året, fröken Sophie? Samma procedur som alla år James.
Likt grevinnan och betjänten går allting i repris. Trots att jag varje år lovar mig själv, att nästa jul blir annorlunda. Då ska jag vara ute i god tid, handla julklappar på nätet och njuta hela december. Nu får det vara slut.
Sedan står jag där kring den 23. Svär inombords över mitt stora misslyckande och irriterar mig på mina konkurrenter som befinner sig i samma krig.
Vädret är sällan med mig heller.
Att det blir ett väderomslag är lika säkert som att man alltid tar för mycket mat från julbordet. Ofta kryper termometern ner mot riktigt kyliga grader dessutom.
På med en varm jacka, mössa, vantar och halsduk. Nej, vänta jag vet hur det blir. Den stickade värmekällan får stanna hemma.
Redan i den första butiken är dagen förstörd. Jag förundras över hur så många dunjackor kan samlas på den ytan och kan tänka mig att ur brandsäkerhetssynpunkt skulle nog räddningstjänsten ha haft en del synpunkter på lämpligheten kring detta.
Naturligtvis finns det en julklapp här som passar perfekt till någon på snälla listan. Det är bara att ställa sig i kö. Just i den här butiken är de förberedda och har två kassor öppna.
Nu gäller det att välja rätt. Av antalet varor att döma borde den högra gå snabbast, men kassabiträdet till vänster ser ut att hålla ett bättre tempo. Vänster får det bli.
Valet av klädsel gör sig påmind i vad som just nu är en bra bit från minusgrader. Fukten stiger efter ryggen och jag lättar på dragkedjan. Blickar på klockan på mobilen och tittar framåt i kön. Fyra kvar. Det går smidigt det här. Å, nej. Katastrof!
Plötsligt ser jag nummer tre i kön och inser direkt vilket misstag kövalet var. Plommonhatt (tror jag att det kallas), grått hår, lite lätt kutrygg, en för stor sjal, kappa och liten handväska.
Jag slänger några desperata blickar bort mot den högra kön. Den har blivit ännu längre. Inte en chans att jag byter nu. Känner hur vätska rinner ned efter ryggraden.
Plommonhatten är framme i kassan. Jag kollar mellan dunjackorna i kön. En vara. Skönt, det kanske går...
Jag hinner inte ens avsluta tanken innan jag träffas av en spikklubba i bakhuvudet. Kontanter. Givetvis ska hon betala med kontanter. Nej, ta inte den stora sedeln utan så jämna pengar som möjligt. Jo, räkna du växeln hon har säkert lurat dig. Jag skäms lite över de icke publiceringsbara ord som jag just då flödar i mitt huvud.
Pulsen stigen. Ett vattenfall strömmar nedför ryggen.
Framme vid kassan har jag redan kortet framme, någonstans bortom fokus som just nu ligger på inslagningsbordet några meter bort, hör jag något mumlande om kvitto och garanti.
Framme vid presentpappret handlar det mer om att täcka innehållet än att jobba med estetiken, trots att det med all säkerhet kommer flöda sarkasm över mitt tafatta försök. Min familj hör inte till den finkänsligaste sorten när det kommer till den punkten.
Den ska ändå öppnas tänker jag innan jag stegar ur butiken.
Isande friska vindar får pölen efter ryggen att gå mot en fast form och vandringen till nästa butik kunde lika gärna ske genom en isvak.
Drar upp dragkedjan, det hjälper föga.
Inne i nästa butik är det fullt med dunjackor.
Där och då kommer alltid samma tanke – aldrig mer.