Jag minns det som i går. Kvinnan som skötte hälsokontrollen hade tagit en snabb blick på mina anteckningar och såg övertygad ut.
”Om det är okej med dig så föreslår jag att du inte ska göra lumpen”, sade hon.
Jag försökte hålla masken, men det var svårt. Leendet gick från ena till andra öronsnibben.
Det ska väl direkt sägas att på den tiden som min årgång mönstrade var det ytterst få – även bland de som ville – som faktiskt fick göra lumpen. Själv hade jag nog hellre tagit ett skott i foten och ett år på kryckor framför att rycka in.
På bussen till Boden satt jag ändå med ganska gott självförtroende. I min hand hade jag trumfkortet. En medicinsk redogörelse där inte en enda skavank hade utelämnats – utan tvärtom kryddats. Nå ljug var det inte tal om.
Jag vandrade i sömnen – men inte särskilt ofta.
Eksemen hade ju funnits där – för tio år sedan.
Och förfrysningarna var allvarliga – när jag var dåligt klädd vid enorm kyla.
Tongångarna lär ha varit i stil med ”vek”, ”omotiverad”, ”ointresserad” och ”ej militärmaterial” när min uppsats i krämpor lästes. Så det blev ingen lumpen för min del.
Skönt, tänkte jag. Slapp man ju använda reservplanen att spela bakom flötet.
På sätt och vis tror jag själva företeelsen är ganska bra för många – även om den inte existerar på samma vis längre. Unga pojkar som fostras. Däremot ifrågasätter jag kostnaden för denna fostran.
Majoriteten av de jag pratar med som faktiskt gjort lumpen talar om slöseri med tid, lekstuga och pengar som kastas bort.
Ett par tar med sig övervägande positiva erfarenheter, men de är få.
Då förordar jag snarare den fostran som idrotten ger unga människor.
Redan i tidig ålder lär man ut ledarskap, ansvarstagande, konsten att vistas i grupp och en massa andra nyttigheter. Vad jag själv kommer ihåg från yngre år var att de som hade aktiviteter vid sidan om skolan var de som klarade av plugget allra bäst – det var de som lärde sig planera och såg till att varje uppgift blev utförd.
Annars skiner ju fostringen igenom på ganska lika sätt inom båda grenarna. Någon form av pennalism – i olika grader – och practicaljokes finns där som en grundbult. Men det jag gillar är den glimt i ögat som finns.
Nu kanske just den där glimten i ögat försvann i måndags inom norska armén när sex soldater lurades ut av sina kamrater vid 20 minusgrader och fick allvarliga förfrysningsskador.
Ibland slår det slint i tankegången kan vi konstatera.
I övrigt gillar jag hierarki på högre nivåer som innebär att du som yngre har fler "skituppgifter". Fyller vattenflaskor, samlar in puckar, leder uppvärmningar och så vidare. Det bygger karaktär och underlättar faktiskt för de yngre.
Hur menar du nu?
Jo, genom att få en roll i laget – hur liten den än må vara – och tvingas in i ansvar (även om det är en jobbig uppgift) säkerställer det att man blir delaktig.
Jag är född med två veckor kvar av året.
Jag vet hur det är att vara yngst.
Jag har hatat att behöva ta ansvar som inneburit egna beslut – exempelvis beordra indianen, sidohopp och höga knän innan träningar. Men jag har också satt en stor stolthet i en så liten uppgift som att faktiskt se till att vattnet var iskallt till andra halvlek.
Från idrottens värld bär jag med mig enormt mycket kunskaper och egenskaper som kommit gratis.
Sen ska det väl sägas att mönstringen har gjort mig till en bättre och framförallt självsäkrare journalist.
Nu vet jag att det alltid går hem att krydda en bra story.