Att klubbkänslorna bidrar till glädje såväl som ilska är långt i från någon nyhet. Så har det varit sedan urminnes tider. Frågan är dock om det någonsin har varit värre. I dag kan belackarna sitta hemma bakom sina skärmar och med viss smartness vara och förbli okända utåt sett.
Den senaste i raden att hamna i blickfånget är Fredrik Waara, tränare i IFK Luleå. Efter lagets senaste förlust borta mot Huddinge rasade en supporter på sin egen Facebook-sida och skrev saker som jag ställer mig tvivlande till att denne skulle säga rakt upp i ansiktet till någon enda person.
Faran i detta är att vi i framtiden kommer tappa de viktigaste krafterna som svensk idrott har nämnligen "den ideella massan" som gör det möjligt för idrottare att göra det som de älskar mest. Men det kommer också i slutändan att drabba de som på nätet spyr galla och i vissa fall hotar för vad blir kvar att älska om de ideella lämnar sina uppdrag i föreningarna och därmed försvåra för utövarna indirekt.
Jag håller med om att man måste få vara irriterad eller rent ut sagt förbannad om ens eget lag inte motsvarar förväntningarna, men att ta steget så långt att man gå till personangrepp hör inte idrotten till. Då har vi lämnat den plattform som håller sig inom rimlighetens gränser.
Jag tror också att det på något sätt blir än mer skadligt när ilskan tas ut på den offentliga scenen som nätet ändå är. Kommer kritiken från läktarna under match eller tävling blir det inte på samma sätt anonym och jag tror verkligen inte att personangreppen är något som merparten av publiken ställer sig bakom. Det är ofta en eller en liten del av anhängarna som sympatiserar med hatet. Och jag tror eller rättare sagt hoppas att de som har platserna intill inte skulle låta smädelserna fortsätta allt för länge.
Jag är själv ofta på idrott både i mitt yrke och civilt och jag hör många saker på läktarna som inte är ok, men samtidigt sägs dessa saker ofta i stridens hetta och även om det inte är politiskt korrekt ens då så kan jag någonstans förstå att det brinner till. Jag kan förstå att saker sägs i affekt, men för den delen kommer jag aldrig att tycka att det är försvarbart.
Jag började gå på ishockey medan familjen Hedenhös ännu var en bok som barnen älskade att bläddra i. När jag sju–åtta år gammal började följa mitt IFK Kiruna var känslan direkt att detta är något jag älskar att göra. Visst var det en del hårda ord speciellt när Kiruna AIF stod för motståndet, men då tog det sig uttryck via hån om resultat eller vissa händelser i matchen. När inte ens den rivaliteten som då fanns skapade det hat vi i dag ser kan jag inte förstå att det har gått så långt som det nu har gjort.
Att timmar och till och med dagar efter, att det som gjort att allt eskalerat hände, sätta sig bakom ett tangentbord och skriva allt som faller en in om andra personer måste fördömas. Annars skulle jag vilja påstå att alla som tigande ser på i stort sett samtycker.
Det handlar inte om att sätta munkavle på någon utan ren och skär medmänsklighet. Är det någon som tror att en spelare, tränare, ledare eller någon annan inom den älskade verksamheten gör något för att förstöra så bör denne någon tänka till ett steg längre.
Jag blir ledsen för de som drabbas och då menar jag inte bara tränarna, spelarna eller ledarna utan familjerna till de utsatta. Att tro att barnen inte får höra om det som skrivits är bara enfaldigt. Barnen i dag är många gånger mer bevandrade i de sociala medierna än de vuxna. Det är svårt att sätta sig in i vad barnen tänker när de får läsa det öppna hatet, men det är inte en vågad gissning att det påverkar barnen negativt.
Jag är övertygad om att hatet på nätet kommer att ha en stor betydelse i framtiden då klubbarna söker folk som vill sälja binglotter, stå som läktarvakt eller sälja korv. Det kommer inte gynna klubbarna och jag hoppas att varje förening tar sitt ansvar och står upp för de sina.
Annars kommer den framtida frågan vara.
Är det värt uppoffringen?
Svar: Nej.