Det blev en bitter eftersmak på ishockeyns största mästerskap.
Inte för det missade guldet. Det var lättsmält i sammanhanget.
Om Tre Kronor tagit guld efter den här finalen hade det varit mer oförtjänt än Emil Jönssons två OS-brons.
I en period var svenskarna lika bra som Kanada, sen avslöjades de offensiva bristerna tydligt. Avsaknaden av landets tre bästa centrar ska vara märkbar. Det blev den. Nordamerikanerna hade inga problem att försvara sin egen zon. Sverige hade inget tryck, inga långa anfall och fick knappt ens kontroll i powerplay. Så som det såg ut hade lagen kunnat fortsätta spela period efter period efter period och inget hade ändrats resultatmässigt. Eller jo, Kanada hade nog tagit en ännu större ledning.
Henrik Sedin och Henrik Zetterberg hade redan fått kasta in handduken före och under OS. Nicklas Bäckströms frånvaro var däremot mer oväntad – och i efterhand märklig.
Fast för doping alltså. Ett preparat i en medicin som han använt i sju år. Självklart är det ett stort fiasko. Från svenskt håll är det besvikelse över att IOK tog så lång tid på sig att ge ett besked. De menar att samma sak inträffade i Vancouver 2010 för en annan spelare och att denne fick göra ett nytt test och därefter friades.
Det är svårt att slänga ansvarskrävande till höger och vänster. Bäckström har stort ansvar i det själv, landslagsläkaren Björn Waldebäck lika så. IOK hade dessutom kunnat sköta det annorlunda.
Men faktum kvarstår. Kanada hade ändå vunnit OS-guldet.