Den svenske golfstjärnan, just nu rankad fyra i världen, sade efter säsongen 2013 att det inte kunde bli bättre.
Men det kunde det.
Som förste svenske herrgolfare lyckades han i juli vinna en majortävling när han tog hem British Open, och han gjorde det på ett imponerande vis.
En avslutande 63-runda på Royal Troon gjorde att han vann med tre slags marginal före en (nästan) lika fantastiskt spelande Phil Mickelson.
Amerikanen – som vunnit fem majors och kommit tvåa i US Open sex gånger – var full av beundran efteråt.
– Det jag är mest besviken över är att jag egentligen inte kan peka på något jag borde ha gjort annorlunda, eller något tillfälle då jag tappade segern. Jag sköt en bogeyfri 65:a i ledarbollen sista dagen i en major och jag fick stryk. Jag förlorade mot någon som gjorde tio birdies i dag, det är som alla andra här ute höll på med något helt annat, sade Mickelson.
Stenson fortsatte året med att vara med och hugga om segern även i nästa majortävling, PGA-mästerskapen på Baltusrol, och utan ett svagt inspel på sista hålet och en krånglande bröstrygg hade OS-silvret blivit till ett guld i Rio.
– En bra vecka, härlig upplevelse, härligt att ta en medalj. Spelade inte min bästa golf, men tillräckligt bra för att sitta här uppe med en medalj och tycker att jag gjort både mig själv och mitt land stolt, sade Stenson efter medaljceremonin i Rio.
Som om inte det vore nog så avslutade han spelåret 2016 med att vinna hela Europatouren och att få bragdguldet.
– Det har varit ett fantastiskt starkt år. Klart man kan argumentera om jag spelat bättre i år än vad jag gjorde under andra halvan av 2013, men man kan i varje fall säga att jag spelade som bäst när det behövdes som bäst i år. Att vinna en major var ju en pojkdröm jag har suktat efter länge, och jag bröt majorförbannelsen, sade Stenson i samband med bragdutdelningen.
För Tre Kronor var 2016 inte lika roligt.
Pär Mårts – som skämt bort Hockeysverige med såväl VM-guld som OS-silver – fick ett tråkigt slut på sin sista VM-turnering som förbundskapten.
Det blev en riktig käftsmäll, 0–6 mot Kanada redan i kvartsfinalen. Ett trist slut på en fin era i svensk ishockey.
– Vi har det lag vi har. Jag känner ingen ånger för det. Jag tycker att jag har tagit ut det bästa laget. Det är enkelt att skylla på saker. Vi var inte tillräckligt bra och förlorade, det räcker så, sade Mårts direkt efter det som blev hans sista match som förbundskapten.
Rikard Grönborg förvaltade sedan arvet från Mårts väl, blandade det med lite nordamerikanska influenser, men lyckades inte hela vägen i World Cup heller.
Tre Kronor slogs ut av det ihopplockade Europalaget – och Grönborg fick kritik för sitt sätt att leda laget, framför allt det taktiska.
Spelarna försvarade dock honom efteråt.
– Jag tycker vi har ett bra spelsystem och jag tycker vi har uträttat det till hundra procent. Vi har gjort det vi ska göra, hade vi vunnit i förlängningen eller i tredje perioden hade vi inte suttit här och svarat på frågor om spelsystem, sade Gabriel Landskog efter den snöpliga förlusten.
Det svenska skidåret blev också svart, särskilt på herrsidan då det i avsaknad av Johan Olsson och Daniel Richardsson inte blev några framgångar alls, och på damsidan var det mest Stina Nilsson som slog till några gånger.
Det som hände i spåren överskuggades dock av de norska dopningskandalerna. Först stängdes Martin Johnsrud Sundby av på grund av ”felaktigt bruk av en tillåten astmamedicin” och sedan slog bomben ner på riktigt när Therese Johaug ertappades med steroiden clostebol efter att ha använt Trofodermin på sina solbrända läppar.
Norska antidopingbyrån föreslog en 14 månader lång avstängning, domen väntas komma i slutet av januari nästa år.
Johaug, som främst skyller på läkaren, siktar nu på OS i Pyeongchang 2018.
– När jag vaknar står det två bokstäver i mitt huvud. Det är ”OS”. Jag ska träna hårt och lägga ned ett vanvettigt jobb för att komma tillbaka, säger den norska längdstjärnan i en intervju med NRK. (TT)