Först och främst – Emil Lundberg.
Luleå Hockey har som bekant helt saknat ett riktigt centerspel de senaste säsongerna med med Emil Lundberg i laget är det skillnad. Lundberg är klok som familjens pudel och gör sina medspelare bättre.
Att Lundberg sedan bara fick en etta i betyg i en av kvällstidningarnas hockeybilagor säger nog mer om kvällstidningarnas hockeybilagor än om Emil Lundberg. I mina ögon – absolut inte en etta.
En annan som gjorde en läskigt bra match var nyförvärvet från Mora, Pierre Johnsson. En riktig tuffing som inte backar för en smäll och som visade offensiva talanger. Pratade med tränare Rönnberg efter matchen som tyckte det var skönt att se Johnsson göra det han gjort på försäsongen även när det vankas elitserietempo.
Och visst är det så.
Luleå Hockey har Isidor och Doris. Djurgården har någon slags kanin. Jaha... Det var en Järnkanin. Nu fattar jag. Kul.
Törnqvist imponerade
Jag är faktiskt, ärligt och uppriktigt, lite överraskad över hur bra Luleå Hockey stod upp och det spelet man presterade. Det gäller att komma ihåg att det är första gången man spelar med komplett lag. Janne Sandström har inte spelat på länge, Radek Philipp har tränat två gånger med laget och både Johan Harju och Mikael Lidhammar har trots allt trasiga korsband.
Med det i åtanke så kommer Luleå Hockey bara att bli bättre ju längre säsongen sträcker sig.
Och bättre – det var nog baske mig Gusten Törnqvist också. Råneås hjälte visade både snabbhet och trygghet i målvaktsspelet. Något som är nog så viktigt. Kan Törnqvist hålla en jämnhög nivå så tror jag Luleå kan överraska.
Martin Chabada var så där ruskigt bra. Åkningen, spelet, kampen. Chabada håller toppklass.
Jaroslav Obsut höll också mycket hög klass och det verkar som om den tuffa sommarträningen och revanschlustan från en knagglig fjolårssäsong har tänt den gode Obsut ordentligt.
Det behövs.
Luleå Hockey behöver en Jaroslav Obsut i toppform. Förhoppningsvis får han upp poäng-ångan också och kan bidra med lite härligt offensiva rajder.
Men.
Jag måste väl gnälla lite också?
Jo. Det tror jag nog.
Kristofer Berglund på försäsongen och Kristofer Berglund i elitseriepremiären är inte alls samma spelare. Berglund såg mycket skakig ut i egen zon och stressade i väg förstapassningar som resulterade i Djurgårdschanser.
Premiärnerver avskriver jag det som. Berglund kan bättre.
En annan Berglund, Jonas i förnamn, höll så när på att bli målskytt i sin elitseriedebut. Nära, nära. Men som Berglund spelade så lär chansen komma igen. Snart.
Philipp framför mål
Powerplayspelet gav ingen utdelning och det finns nog en hel del skeptiker som redan börjat vässa ”avgå Rönnberg” eller ”ner i gruvan Kyrö”. Men jag tycker man ska vänta lite med vrålandet.
Det finns helt andra linjer i powerplayspelet den här säsongen och det skapades många chanser. Nu handlar det i stället om att välja rätt chans och att vara lite kallare.
Och lite vassare.
Uppställningen som jag haussade inför matchen, den med Philipp framför kassen i ”Holmström-roll”, fungerade hyggligt. Jag ger den ett par chanser till, men det känns som om det är viktigt att röra om i uppställningarna ganska snart OM det inte börjar bli utdelning.
Det är ju, trots allt, målen som räknas.
Skellefteå var nedpressat. 0–3 i underläge mot nykomlingen Rögle. Men Skellefteå vände snabbt till 4–3 i sista perioden innan Rögle kvitterade. Västerbottningarna var dock vassast i förlängningen och kom undan med blotta förskräckelsen.
Nu väntar derby i morgon. Jag utgår från att Coop Arena är utsåld.
Allt annat är en skandal.
Faktiskt.