Klockan är 9.30, finsk tid, när vi ringer upp.
En nyvaken Mika Nieminen svarar.
Vi har bara fem minuter kvar till hans kvarter sex kilometer utanför Tammerfors.
- Ska vi avvakta en timme, så får du vakna till?
- Nej, nej. Jag tar cykeln så möts vi på kaféet som ni ser när ni svänger in till mig från huvudvägen.
Det är 20 år sedan Mika Nieminen skrev på för Luleå Hockey 1992.
Han blev kvar i tre säsonger, tog ett SM-silver och gjorde avtryck i alla hockey-
hjärtan, både i och utanför Norrbotten. Nieminens känsliga handleder och spelsinne resulterade i mest assist i elitserien 1993/1994 och flest poäng 1994/1995.
Luleå har bra rykte
- Jag har många bra minnen. Det bästa och sämsta var nog sista året. Vi hade det bästa laget då, men förlorade i tre raka matcher i semifinalen mot Brynäs (2-3 i matcher). Första säsongen var också bra, men då var det mer en överraskning att vi tog silver.
Du var 26 år gammal när du kom till Luleå, varför valde du den klubben när du stod på toppen av din karriär?
- Luleå har ett bra rykte i Finland med spelare som Veli-Matti Ruisma och Timo Jutila, som varit i klubben. Jag visste att de gillade finska spelare. Och en viktig sak var också att klubben var intresserad av mig.
Det blev några blöta kvällar med Jarmo Myllys, bland annat en speciell i Västerås där även Ville Sirén och Jarmo Kekäläinen var med. Sedan fick du och Jarmo be om ursäkt på en presskonferens, vad hände egentligen?
- Ja, vi var ute jag, Jarmo, Ville och Kekäläinen. Vi drack kanske sex öl och det är inte sant att det var en sådan "blöt kväll". Det var mer medias sätt att skriva det på. Mer än så var det inte.
Ångrar du att du lämnade Luleå 1995, ett år innan SM-guldet?
- Det är inte säkert att det hänt om jag stannat. Vi hade ett så bra lag 1994/1995 och jag visste att det var möjligt att ta guld säsongen efter, men jag fick ett så bra erbjudande från Schweiz att jag var tvungen att gå till Grasshoppers.
Har du någon kontakt med Myllys i dag?
- Vi försöker ta en fisketripp med varandra varje sommar, men det blir inte så ofta som vi egentligen velat.
Varför valde du schweiziska B-ligan med Grasshoppers när du lämnade Luleå?
- Jag ville till Schweiz. Men det var ett litet misstag att gå till Grasshoppers. Jag trivdes, men ligan var dålig. Jag ville bort efter första säsongen, men hade skrivit ett tvåårskontrakt som inte gick att bryta. Sedan drog jag direkt när jag fick chansen.
Fanns det något intresse från NHL?
- Ja, det fanns. Men det var svårt att gå dit då, jag var 28 år, inte draftad och de klubbarna som var intresserade ville ha en säkerhet att jag verkligen skulle dra dit. Jag ville ha 600.000 kronor, men de kunde inte garantera den summan. Och jag fick ingen garanti heller att slippa farmarligan så det blev inget.
Har du kontakt i dag med någon i Luleå Hockey?
- Inte nu. Jag var där för några år sedan när klubben fyllde år (30 år 2007), men vad jag förstår har de ändrat om hela organisationen. Jag känner till tränarna.
- Jag spelade ett år med Ville Viitaluoma och Joonas Vihko i Helsingfors. De var
juniorer och var upp och tränade med A-laget, men Ville var också med i cirka tio matcher. En duktig spelare.
Lars "Osten" Bergström som var din tränare är sportchef i dag.
- Okej, han är där också.
Hur var "Osten" som tränare?
- Vi var inte bästa kompisar, men han gillade mitt spel och jag fick spela som jag helst ville. Men det fanns dagar när vi inte sade god morgon till varandra. Det var just efter den "blöta kvällen", som ni journalister trodde fanns men aldrig existerat. Då var han inte på sitt bästa humör. Men han var en bra tränare.
Vad gör du i dag?
- Jag är tränare för Tapparas C-juniorer som är 15 år. Jag har varit juniortränare
i fem år nu. Det är det bästa en hockeytränare kan göra, att få utveckla spelare där det inte är så hårt tryck att man måste vinna. Jag har inte bråttom till att bli elittränare. Jag har den högsta nivån som man kan ha som ishockey-tränare i Finland innan man drar utomlands. Det finns inga krav i Finland, men jag tycker att det har varit bra utbildningar.
Blir du igenkänd i Tammerfors för att du var med i guldlaget 1995?
- 50 procent kanske vet vem jag är. Om de är födda före 1980 känner de till mig, men inte dagens ungdomar. Men det finns många bra ishockeyspelare som kommer från Tammerfors. De är vana vid det.
Vad minns du från när ni tog VM-guldet i Globen 1995?
- Vad jag minns? Efteråt? Ingenting.
Under själva turneringen då?
- Vi förlorade första matchen mot tjeckerna med 0-3, hamnade i underläge i andra matchen mot Sverige med två mål, men vann ändå och sedan förlorade vi inte någon fler match under hela VM.
Hur firade ni när ni kom hem till Finland?
- Vi höll väl igång i en vecka ungefär. Och vi hade pokalen med oss hela tiden.
Fanns pokalen kvar efter den veckan?
- (skratt) Det måste du fråga Timo Jutila om. Jag tror den är på det finska hockeymuséet i dag.
Vad gör du när du inte står i en ishall?
- Jag har två hundar, två barn men de är nästan vuxna. Jag följer min dotters basket, går ut med hundarna två-tre gånger per dag. Och så fiskar jag på sommaren.
Hur har omställningen varit till livet efter karriären?
- För mig har det varit ganska lätt. Jag bestämde redan två år innan jag slutade att jag kör de här två sista åren. Sedan ville jag vara hemma med min dotter. Jag var hemma-pappa och min dåvarande fru jobbade. Hon var slut efter åren som spelarfru och vi skiljde oss några år efteråt. Det är ganska vanligt att man skiljer sig efter karriären.
Mika Nieminen sätter sig upp på cykeln och drar hem igen.
- Jag måste rasta hundarna, säger han och tar farväl.