Ingen hade den minsta chansen att stå upp mot giganten Charlotte Kalla.
Där bakom, däremot – där var det öppet slag om medaljerna.
Tidigt i loppet visade sig Piteå Elit damerna Mia Eriksson och Magdalena Pajala vara kandidater till pallen.
Något som förvånade den sistnämnda.
– Jag öppnade väldigt kontrollerat, sen blev jag så överraskad när jag kom i kapp åkare som låg före som jag tycker är väldigt duktiga. Jag tänkte, det här måste ju gå bra, säger Pajala.
Hennes magkänsla stämde.
25-åringen åkte sig hela vägen till ett brons – hennes första SM-medalj i ett distanslopp.
Och bakom succén låg en förändring i sprintåkarens taktik.
Tidigare under hennes karriär har hon allt som oftast startat loppen i ett rasande tempo, men har sedan inte lyckats hålla i åkningen hela vägen in i mål.
En kontrollerad åkning från start från den annars så offensive Piteå Elit-åkaren, till skillnad från hur det har sett ut under SM-veckan.
Då har hon sin vana trogen spänt bågen direkt.
– Ja, speciellt torsdagen. då kände jag mig så ruskigt pigg. Då tänkte jag bara köra på hårt. Jag tänkte täppa till luckan till Charlotte till och med, men det var för hårt, säger Magdalena Pajala.
Har någon sagt åt dig att ändra om taktiken?
– Nej, det är jag själv som har insett det. Det var inte så svårt att dra den slutsatsen. Sen är det klart att Magnus (Ingesson), som hjälper mig med träningen, har pratat med mig om hur jag ska lägga upp loppet. Men jag trodde nog inte att det skulle räcka så här långt. Jag visste att kapaciteten finns. Jag har bara inte fått ut det tidigare under vintern. Det känns nästan för bra för att vara sant.
Grämer du dig över att du inte var i samma form innan jul och då haft större chans på OS?
– Det är tråkigt att kolla i backspegeln. Jag försöker blicka framåt. OS var ju mitt stora mål, det var en väldigt tung smäll när man tänkte att det var dit man skulle och sen inse att man inte skulle nå dit. Det här kändes som en väldigt stor revansch.
I målfållan utbröt vilda glädjescener i Piteålägret.
Och gladast av alla var Pajala, som i tårar kastade sig om halsen på guldmedaljören Charlotte Kalla.
– Jag ville inte sluta krama Charlotte. Det är härligt att få dela pallen med Charlotte för mig. Hon är en av mina bästa vänner och att få stå på pallen med henne, det känns lite som en dröm. Det kändes så himla bra. Jag ville inte att det skulle ta slut.