Emil Jönsson tog brons – och bjöd på stor show under presskonferensen.
När han väl fick tag i micken höll han en några minuter lång monolog om sina upplevelser utefter spåret.
– Vilket jävla helvete det var i dag. Jag var trött från första kilometern. Jag ser mig själv som den värdiga vinnaren eftersom de andra vilade i går, säger Jönsson och fortsätter:
– Jag kände tidigt att jag inte hade det där pangfästet, jag fick slita i uppförsbackarna. Fick slita ont, egentligen. Därför blev det ett "bita ihop"-lopp.
Jönsson kände av ett stort stöd längs banan. Men indikationerna de gav honom gjorde honom fundersam.
– Jag kände på publiken som hejade på mig ju längre loppet led, det går saktare för mig nu. Först var det rungande applåder, så många barn som sprang med. Sen ju längre loppet led så var det ingen som sprang längre, de gick bredvid.
På tv-bilderna kunde man se en vresig Jönsson i slutet av loppet säga några väl valda ord till hans team i IFK Mora.
– När det var två kilometer kvar så stod det en Moraklunga vid sidan av spåret. Jag hade då ingen aning om vart jag låg någonstans. Då skrek jag argt åt ledarna: "Vad fan har jag för position". Trea, skrek de då.
Sprintstjärnan var väldigt nöjd med att han lyckades knipa en medalj – trots att han förmodligen inte hade fått stå på pallen om Daniel Rickardsson bara åkt rätt.
– Jag förstod att Danne hade gjort någonting, för så bra kan jag inte ha varit. Men det var ett skönt kvitto att träningen funkar, att det är en bra nivå.