Artem Slobodniuk, 24, Àr fortfarande inte sÀker pÄ att fÄ stanna i Sverige trots snart tio Är i Sverige.
Vi möts en lördag nÀr jag ska köpa en mobiltelefon. Det blir Artem Slobodniuk som expedierar mig. Han Àr egentligen pÄ matrast men kommer halvspringande fram till sÀljdesken efter att en kollega informerat om att jag behöver service.
"Hej, vad kan jag hjÀlpa dig med?"
NÀr Artem knappar pÄ tangentbordet gÄr det med en vÀldig fart. Han informerar om vad inlösen blir för den begagnade telefonen och roddar snabbt med abonnemang och andra frÄgor som uppstÄr vid köpet.
Det finns en accent i hans porlande svenska.
NÀr köpet Àr genomfört och det blir dags för överföring av innehÄll mellan telefonerna som tar en stund, sÄ passar jag pÄ att frÄga var han kommer ifrÄn. En gissning Àr Ryssland.
"JassÄ, du hör att jag har accent. Jag kommer frÄn Ukraina."
Hans svenska gÄr inte ihop med att han skulle ha kommit till Kiruna och Sverige i samband med krigsutbrottet. Han talar helt enkelt alldeles för bra svenska för att ha lÀrt sig sprÄket under endast tvÄ Är.
"Jag kom hit som 15-Äring och har velat leva i Kiruna. Men jag fÄr inte uppehÄllstillstÄnd och nu börjar jag tappa hoppet."
HÀr Àr hans berÀttelse.
Jag var mycket ensam frÄn början.
Artem Slobodniuk ville till Sverige. DÄ var han en femtonÄrig kille som levde med sin familj i DonetskomrÄdet i Ukraina.
â Ryska annekteringen av Krimhalvön och den delen av Ukraina 2014 fick mig att lĂ€mna. Min lillebror var liten och min familj kunde inte resa med mig.
En stark vilja gjorde att han gjorde sig fri och följde sin dröm ensam. Efter ett par mÄnader i Stockholm kom han till Kiruna. Som ensamkommande minderÄrig bodde han sedan i ett HVB-hem.
â Jag var lite chockad först nĂ€r jag kom hit, det var 2015 pĂ„ sommaren och det var bara 10-12 grader hĂ€r. Men jag vande mig snabbt vid klimatet. Jag gillar lugnet och tystnaden hĂ€r. Man kan gĂ„ pĂ„ gatorna och inte behöva vĂ€nda sig om. Folk Ă€r fina, sĂ€ger Artem Slobodniuk.
Han kom till Sverige ensam dÄ han var 15 Är. Artem Slobodniuk, Àr idag 24 Är. "Jag kunde bara ryska och ukrainska nÀr jag kom".
Han talade bara ryska och ukrainska nÀr han kom men lÀrde sig svenska och engelska genom att studera sprÄken intensivt. Det tog tvÄ Är och dÄ hade han en sprÄkgrund inför gymnasieutbildningen.
â För mig Ă€r det sjĂ€lvklart att man mĂ„ste integrera sig i ett nytt land. Om man flyttar till ett land sĂ„ ska man kunna sprĂ„ket. Jag var mycket ensam i början, det bara jag som talade ukrainska eller ryska pĂ„ HVB-hemmet. Men jag lĂ€rde mig svenska och engelska och jag gick elprogrammet pĂ„ gymnasiet och kunde ta studenten.
Under studietiden fyllde Artem Slobodniuk 18 Är och fick flytta ut frÄn HVB-hemmet. Utan uppehÄllstillstÄnd och personnummer fanns inga möjligheter att fÄ en egen lÀgenhet. En tid pÄ vandrarhem följde. Den första lÀgenheten i Kiruna delade han med en flickvÀn. DÀr och dÄ var dagarna fyllda av skola och jobb.
Artem Slobodniuk, 24.
Artem Slobodniuk, 24, Àr sÀljare. Han stortrivs med jobbet som han haft under ett och ett halvt Ärs tid.
Artem Slobodniuk, 24, i sin lÀgenhet i Kiruna som han haft sedan han ÄtervÀnde till Sverige för tvÄ Är sedan.
Artem Slobodniuk, 24, Àr vÀletablerad i Kiruna. Som 15-Äring kom han ensam och lÀrde sig sprÄket pÄ tvÄ Ärs tid.
â Jag mĂ„ste kunna försörja mig och betala för lĂ€genheten som jag delade med min flickvĂ€n. Jag jobbade mĂ„nga timmar, sov och studerade. Det var tungt, speciellt under praktiken frĂ„n skolan dĂ„ jag började 5.30 pĂ„ morgonen pĂ„ en elfirma. Jag hade inte bil eller körkort och fick gĂ„ till bussen en timme innan jag började. Jag var pĂ„ praktikjobbet till 16 och sedan gick jag till ett annat jobb och jobbade till 22-23 pĂ„ kvĂ€llarna, sedan hem, sov och allt upprepades. Det halvĂ„ret hade jag vĂ€ldigt lite tid för sömn, sĂ€ger han.
Han pressade sig sjÀlv maximalt.
â Det var viljan att kunna stanna. Jag hade inga andra möjligheter. Har man inga pengar sĂ„ kan man inte betala hyran och man kan inte försörja sig. Jag ville verkligen stanna hĂ€r.
Studierna var viktiga. Han lÀste extrakurser vid sidan av gymnasiet för att ytterligare utveckla sprÄken.
â Det Ă€r jĂ€tteviktigt att ha fullstĂ€ndiga betyg frĂ„n gymnasiet för att kunna lĂ€sa vidare pĂ„ universitet om man vill fortsĂ€tta studera. Men jag kan inte det Ă€nnu eftersom jag inte har svenskt personnummer. Jag har ju fortfarande inte fĂ„tt uppehĂ„llstillstĂ„nd i Sverige, sĂ€ger Artem Slobodniuk.
Jag hade inga andra möjligheter.
Efter fem Är i Kiruna och efter att han tog han studenten som 20-Äring sÄ Äkte han tillbaka till Ukraina. Han Äkte dit för att ordna pass, vilket han var för ung för nÀr han lÀmnade landet som 15-Äring.
20 dagar innan krigsutbrottet i januari 2022 lÀmnade han Ukraina och Äkte tillbaka till Kiruna.
â Jag Ă€lskar mitt hemland men jag kan inte kriga, mörda och döda mĂ€nniskor.
I dag har krigets konsekvenser pÄverkat honom ytterligare. Som ukrainare ingÄr han i massflyktsdirektivet. Det innebÀr att han har ett tillfÀlligt uppehÄllstillstÄnd, ett tidsbegrÀnsat skydd för att han Àr ukrainare. Men man kan inte kombinera direktivet med arbetstillstÄnd eller permanent uppehÄllstillstÄnd.
Jag vill att de ser mig som individ och inte folkgrupp
â NĂ€r jag kom tillbaka till Sverige, ett och ett halvt Ă„r efter att jag pĂ„börjat min ansökan om arbetstillstĂ„nd var Ă€rendet Ă€nnu öppet. Men jag behövde dokument som visar att jag Ă€r lagligt i Sverige. Jag ansökte om massflyktsdirektivet sĂ„ att jag kunde jobba och försörja mig. Jag tog inga bidrag frĂ„n Migrationsverket för jag hittade jobb direkt. Det Ă€r inte svĂ„rt för mig och jag hyr sjĂ€lv den hĂ€r lĂ€genheten, sĂ€ger Artem Slobodniuk.
Han menar dock att han blivit felinformerad av Migrationsverket.
â PĂ„ Migrationsverket i Boden fick jag höra att efter ett Ă„r dĂ„ direktivet löper ut sĂ„ kunde jag söka arbetstillstĂ„nd. Men det gĂ„r inte och nu sitter jag fast i direktivet. Jag vill att de tittar pĂ„ mig som individ och inte som en folkgrupp. Jag Ă€r Kirunabo och en stor del av min ungdomstid har jag gjort hĂ€r och sĂ„dant pĂ„verkar en person, sĂ€ger Artem Slobodniuk.
Vi har sökt svar frÄn Migrationsverket vid upprepade tillfÀllen under flera veckor. En fullmakt frÄn Artem Slobodniuk om att vi fÄr ta del av hans uppgifter skickade vi in för en mÄnad sedan. Men trots upprepade försök sÄ har vi Ànnu inte fÄtt svar pÄ frÄgor eller en intervju.
PÄ jobbet Àr han mycket omtyckt och han Àr tillsvidareanstÀlld sedan ett och ett halvt Är tillbaka. Han stortrivs med jobbet och arbetskamraterna. En av dem kÀnner han sedan lÀnge.
â Vi pluggade ihop och lĂ€ste vissa Ă€mnen pĂ„ gymnasiet tillsammans men vi gick olika program. Jag kommer ihĂ„g att vi pratade om Artem dĂ„, om hur smart han var. Han var ett geni i matte. Sedan har vi faktiskt jobbat ihop pĂ„ Burger king ocksĂ„. Jag trivs med honom. Artem Ă€r smart, kunnig, snĂ€ll och omtĂ€nksam, sĂ€ger Alice Strand, som dĂ„ gick frisörprogrammet.
PÄ jobbet finns Alice Strand som nu Àr hans kollega och de har kÀnt varandra sedan gymnasietiden." Vi pratade dÄ om hur smart Artem var", sÀger hon idag.
Hans vardag ser i stort sett ut som andra unga Kirunabors. Men han kan inte skaffa ett telefonabonnemang i sitt eget namn eller anvÀnda sig av Bank-ID. Han har ett tillfÀlligt bankkonto men med stora begrÀnsningar. Han har ett sÄ kallat samordningsnummer. Paradoxalt nog ger hans ukrainska papper och pass honom mer möjligheter i Sverige Àn det kort som han anvÀnder och som Migrationsverket har utfÀrdat.
â Telefonabonnemang har jag via en kompis och jag har körkort frĂ„n Ukraina som Ă€r giltigt i Sverige. För mig Ă€r det jĂ€ttekonstigt. Jag lever som en svensk pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt men jag fĂ„r inte tillgĂ„ng till delar som ett personnummer ger.
Artem Slobodniuk, 24, Àr sÀljare. Han stortrivs med jobbet som han haft under ett och ett halvt Ärs tid. HÀr hjÀlper han en kund.
Efter snart tio Är i Sverige och i en kamp för att fÄ stanna och skapa sig ett liv i Kiruna börjar nu Artem Slobodniuk ge upp sin dröm.
â Jag har börjat fundera pĂ„ att Ă„ka till nĂ„got annat land. Jag har drömt om att fĂ„ stanna och gjort allt som jag kan för att göra det men tyvĂ€rr, sĂ„ nekas jag det jag behöver för att skapa mig ett liv pĂ„ riktigt i Kiruna, sĂ€ger Artem Slobodniuk.