Eva Tamura Öhman tillsammans med sin bror i mitten samt sönerna Yohei, Tomoyuki samt Yoheis sambo, Miyuki.Till höger Hiroyuki, Evas man och den hon började brevväxla med i mitten av 60-talet.
Det är en kärlekshistoria som sträcker sig över många år, många mil – och många brev. Eva Öhman, uppvuxen på Germandövägen på Örnäset i Luleå, har en livshistoria som är svårslagen. I dag är hon 72 år och har levt majoriteten av sitt liv i Japan.
– Om tre år blir det 50 år, så det är 47 år nu. Det är länge, mycket länge. Jag kan inte ens förstå det själv, säger Eva Tamura Öhman och skrattar.
I dag bor hon och Hiroyuki i en lägenhet några mil utanför Tokyo i en stad som heter Saitama. Från deras balkong har de utsikt mot vulkanen Fuji. I jämförelse med Tokyo, med cirka 10 miljoner innevånare, är Saitama en liten stad med "endast" 1,3 miljoner innevånare.
Redan som barn var hon intresserad av fjärran östern.
– Jag blev intresserad av Asien och allt som var från Asien var Japan för mig. Det finns en bok som heter Barnens skattkammare, jag kunde inte läsa men jag tyckte det var så fantastiskt spännande med bilderna och alla underliga kläder. Sedan växte jag upp och glömde bort det där, mer eller mindre, men sedan kom Tokyoolympiaden 1964 och då dök intresset upp igen. Dit ville jag åka någon gång, säger Eva Tamura Öhman.
I mitten av 60-talet gick Eva Öhman på Norra Örnässkolan och en dag tog hon ett beslut som kom att styra hennes liv i vuxen ålder.
– Det var på den tiden det var ganska populärt med brevväxling. Det kom ett brev till vår engelskalärare och det kom från Japan. Hon frågade om det var någon som ville bli brevvän med någon därifrån. Jag räckte direkt upp handen. "Jag vill ha en brevvän där!". Och det var så jag hamnade här, säger Eva Tamura Öhman.
"Jag skulle träffa honom på Stockholm central men han såg inte alls ut som han gjorde på fotona"
Slumpen styrde att hennes brevvän kom att bli den ett år äldre japanske pojken Hiroyuki. Tio år senare skulle de träffas i verkligheten för första gången och kärlek skulle uppstå men fram tills dess blev det brev. Många till en början.
Vad skrev ni till varandra i breven?
– Ja, vad skrev vi till varandra egentligen? Vi skrev nog om skolan och vad man hade för hobby och sånt. Först skrev vi ganska ofta till varandra men sedan stoppade det upp och blev mest julkort, när man fyllde år och sånt där. Men vi höll kontakten i alla fall.
Eva Tamura Öhman tillsammans med Hiroyuki och sönerna Yohei och Tomoyoki. Föga kunde hon ana att den brevvän hon började brevväxla med i mitten av sextiotalet skulle komma att bli hennes man i framtiden – men så blev det.
De lärde känna varandra via breven men någon kärleksrelation var det inte fråga om. Det var först när Hiroyuki åkte till England för att lära sig engelska som det sa klick.
– På jullovet kom han förbi och hälsade på mig i Sverige, då var jag 22, 23 år eller något sådant, säger Eva Tamura Öhman som då hade flyttat till Stockholm för att jobba.
Det måste ha varit spännande att träffa honom för första gången?
– (Skratt) Ja, det var spännande. Jag skulle träffa honom på Stockholm central men han såg inte alls ut som han gjorde på fotona. Men jag gissade mig till att det ändå måste vara han som stod där. Han hade långt hår och skägg och det hade han inte haft på fotona.
Hiroyuki åkte tillbaka till England och brevväxlingen fortsatte men han återvände ganska snart för att träffa Eva och för att jobba i Sverige.
– Egentligen skulle han åka hem till Japan och hans föräldrar var lite sura för att han stannade så länge, säger Eva Tamura Öhman.
Hiroyuki stannade i två och ett halvt år. Eva Tamura Öhman hade hela livet haft en önskan att besöka Japan och nu skulle det bli av.
– Under den tiden beslutade jag mig för att åka till Japan och se hur det är. Först åkte han och skaffade en lägenhet så vi hade någonstans att bo och jag åkte dit efter ett par månader. Då var vi inte gifta och det måste man vara i Japan, i alla fall då för 50 år sedan. Så vi gifte oss, på pappret kan man säga, en månad efter jag hade kommit dit. Ett år senare hade vi den riktiga festen med släktingarna, säger Eva Tamura Öhman.
Minns du hur känslan var när du kom till Japan första gången?
– Det var jättespännande. Det var så mycket att se och de första två månaderna jobbade inte min man utan vi kuskade runt lite här och där. Det var väldigt intressant och jag blev lite virrig i huvudet av allt. Jag kunde inte språket så bra då.
Eva Tamura Öhman har bott i Japan i snart 50 år. En av många saker hon uppskattar med landet är våren då alla körsbärsträd blommar.
I Japan bor det betydligt fler människor än i Sverige och bostäderna är ofta ganska små. För en norrbottning blev det en rejäl omställning.
– Första gången jag kom dit var det oöppnade kartonger i lägenheten och litet, jag tänkte att "Men gud, är det här jag ska bo!", säger Eva Tamura Öhman när hon minns tillbaka.
Var känslan efter ett tag att "Här ska jag stanna i 47 år"?
– Nä! Då kände jag ingenting, jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge faktiskt. Jag tänkte att det kanske ändras nån gång, att vi åker till Sverige eller någon annanstans. Jag hade inte en tanke på att jag skulle stanna så länge som jag stannat här.
Någon gång måste du känt att det var i Japan du ville bo?
– Det har varit upp och ner med det också men mest var det nog att vi fick ungarna. De hade skola och kompisar. Det ursäktar egentligen inget, nog hade vi kunnat röra på oss.
Resor är ett av paret Tamura Öhmans favoritsysselsättninger. Både inne i Japan men även till länderna som ligger nära. På bilden till vänster ses hon med sin man Hiroyuki, på bilden till höger med sin bror vid ett av hans besök i Japan.
Det är stora kulturella skillnader mellan Sverige och Japan och på 70-talet fanns varken internet eller sociala medier. Även om Eva Tamura Öhman var intresserad av Japan blev det en liten kulturchock.
– På sätt och vis. Det kom mycket nytt som jag inte visste om och som jag var tvungen att lära mig. Hur man ska bete sig, vad man får och inte får säga. Mycket traditioner som jag inte känner till och det finns fortfarande en hel del, säger hon.
På 70-talet stack hon ut i det japanska samhället.
– På den tiden då pekade barn finger och sa: "En amerikan, en amerikan". De kände till Amerika och Kina. Jag sa att "Nä, jag är inte från Amerika och inte från Kina heller om ni trodde det". Då sa dem: "Jaha, men är du en rymdvarelse då", säger Eva Tamura Öhman och skrattar.
Språket är en historia för sig. Japanska anses vara ett av de svåraste språken att lära sig. Eva Tamura Öhman har lyckats lära sig så pass att hon klarar sig till vardags.
– Det nödvändigaste brukar jag säga. Innan jag åkte till Japan gick jag en ABF-kurs och lärde mig lite grann. Sedan började jag faktiskt titta på barnprogram för att lära mig och jag hade några böcker och försökte lära mig själv. Jag är mer eller mindre självlärd.
Vad pratar ni hemma?
– Det brukar bli ganska blandat men mest japanska faktiskt.
Är det ett svårt språk att lära sig?
– Japp!
Ingen tvekan?
– Ingen tvekan. Talspråket är bara försöka härma och man lär sig undan för undan. Det är skriftspråket som är hemskt svårt.
Genom åren har hon arbetat på förskola och med mentalt sjuka människor. Men det hon gjort allra längst är att hålla svenskakurser.
Vilka vill lära sig svenska i Japan?
– Det har varit lite blandat. En del har varit utbytesstudenter i Sverige, en del har kanske haft ett arbete i några år i Sverige. En tjej som kom hit var lite lustig, hon hade varit och sett en svensk popgrupp i Tokyo och när hon hörde språket ville hon lära sig det.
Sushi i all ära men japan har mycket mer än så när det kommer till mat. Just maten är en av sakerna Eva Tamura Öhman skulle sakna mest om hon lämnat landet.
I dag finns det japanska restauranger och asiatisk mat i Sverige men det var först i slutet av 70-talet som den japanska maten började få fäste i Sverige. För Eva Tamura Öhman öppnade sig en helt ny matvärld men här var det inte fråga om kärlek vid första ögonkastet, i alla fall inte när det kommer till den rätt Japan oftast kopplas samma med – sushi.
– Rå fisk, nej tack! Det var min första reaktion och det ville jag absolut inte äta. Men sedan måste man visa artighet ibland när man blev bjuden på sushi och då trugade jag i mig. På det viset lärde jag mig tycka om det, säger Eva Tamura Öhman.
Hon fortsätter:
– De har helt underbar mat här, inte bara sushi utan mycket nudlar och sånt. De har jättegod mat och den skulle jag sakna om jag åkte hem. Visserligen finns det mycket hemma i Sverige också men inte lika många varianter som här.
Eva Tamura Öhman
Ålder: 72
Familj: Min man, Hiroyuki 73, äldsta sonen Yohei 45 år, yngsta sonen Tomoyuki 42 år. Yohei har en sambo, Miyuki.
Det bästa med att bo i Japan: 1. Maten. Inte bara sushi och nudlar (ramen) utan nästan all mat. 2. Varmvattenkällorna (onsen). 3. Sommarfestivalerna med sina bärbara ”shintotempel” (omikoshi). 4. Våren med körsbärsträden och hösten med alla höstens färger. 5. Många intressanta traditioner. (jul firas inte, här är nyåret den stora familjehögtiden). Allt det är något som jag skulle sakna om jag flyttade hem.
Det sämsta: 1. Trångt på pendeltågen till och från arbeten, gymnasier, etc. 2. När det är en större helg blir bilköerna långa. Man bör undvika motorvägar, mindre vägar är kanske något längre men går ändå fortare. 3. Jordbävningarna. (Vi har jordbävningsvarnare på mobilerna). 4. Somrarna är heta och mycket fuktiga. Man blir påmind genom TV och högtalare utomhus, om att ta med vatten och att ha något på huvudet när man går ut. Helst bör man stanna inomhus så mycket som möjligt.
Här drömmer jag också om att bo någon gång: Har inte funderat på att bo i något annat land men besöker gärna fler platser så länga hälsan tillåter det. Jag känner till två ”världar”, det får räcka.
På fritiden gillar paret Tamura att åka till nya platser.
– Vi tycker om att resa mycket, särskilt nu när vi har mer tid efter ungarna. Vi reser både inne i Japan och utanför, kortare resor på fyra, fem dagar. Vi ska snart åka till Taiwan och i januari ska vi åka till Okinawa. Nyligen var vi i den norra delen på stora ön. Vi gör många sådana kortare turer, säger Eva Tamura Öhman.
Hon kan sakna Sverige och Luleå i samband med att släkt och vänner fyller jämt eller vid andra högtider och festligheter. Genom åren har det blivit ett antal resor hem.
– När ungarna var små var vi hemma vartannat år ungefär men sedan de blev vuxna har jag åkt hem ungefär en gång om året. Jag träffar släkten, kusiner och brorsan. Han bor i Långnäs och det är där jag brukar härberga.
Från lägenheten i Saitama har Eva Tamura Öhman utsikt över vulkanen Fuji.
"Jag kommer alltid att känna mig som svensk och norrbottning, det går aldrig ur. Men jag känner också att jag inte skulle vilja flytta hem nu, nu vill jag stanna kvar här"
Hon besökte Luleå i somras och planerar att åka hem även nästa sommar.
– I slutet av januari börjar de med direktflyg mellan Japan och Arlanda och det låter som en dröm för mig så jag vill gärna pröva det, säger hon.
Visst har det funnits perioder med hemlängtan. Då är det långt hem till Sverige och Luleå, direktflyg eller ej.
– Då har jag tänkt att "om jag skulle gifta mig med en utlänning, varför gifte jag mig inte med en tysk eller en spanjor, det hade varit mycket närmare", säger Eva Tamura Öhman och skrattar.
Men slumpen, breven och kärleken tog henne nästan så långt hemifrån som det bara går att komma. Kärleken består och här blir hon kvar.
– Jag kommer alltid att känna mig som svensk och norrbottning, det går aldrig ur. Men jag känner också att jag inte skulle vilja flytta hem nu, nu vill jag stanna kvar här, säger Eva Tamura Öhman.