Det är slag, sparkar och strypgrepp. Om och om igen.
Elin berättar om sitt destruktiva förhållande för att hon vill få andra att förstå – och få andra kvinnor att lämna sina män redan innan första slaget.
– Jag kunde tänka att jag lämnar i morgon, jag anmäler i morgon. Nej, vänta inte. Bara spring. Ju längre du väntar desto svårare är det att ta sig ur.
Elin blev utsatt för brutala övergrepp. Du undrar säkert: Varför lämnade hon inte sin pojkvän? Det är något som hon funderar mycket på själv.
En av anledningarna kan vara att det började så bra.
Elin blev kär i en snäll, charmig kille som var så snygg.
– Vi kunde ha det väldigt bra. Att bli kärleksbombad av honom var det bästa som fanns. Jag blev så desperat av att få den positiva uppmärksamheten av honom så att jag stannade och jagade den uppmärksamheten för att känna att jag själv har ett värde.
Hon började märka att han fick ett växande behov av uppmärksamhet och kontroll. Han ville kontrollera hennes telefon, vad hon skulle handla eller hur mycket pengar hon gjorde sig av med.
Bara det här får Elin att tänka: Varför stannade jag? Och då skulle det ändå komma att bli långt mycket värre.
– Man kliver över sina gränser och tillåter små saker. I mitt fall, och så tror jag att det är för många andra också, blir de här små sakerna bara större och större. Det kan börja med en örfil eller en knuff. Att bli nedtryckt psykiskt. Och när man väl har gått över den gränsen och den personen märker att man accepterar det ... då är det kört.
Elin tänkte att det inte var så farligt. Han sa ju förlåt och såg ångerfull ut. Sen hände det igen. Hon förlät igen. Och till slut visste hon inte längre var hennes egen gräns gick.
Att bli slagen blev till slut en vardag. När omgivningen misstänkte vad som pågick försvarade hon sin pojkvän. Hon skämdes – och undvek att träffa sin familj och vänner som ville skydda henne.
– Jag ljög fast jag visste att folk såg. Jag hade ofta blåmärken eller en fläskläpp. Jag kände mig så skyldig vem jag än umgicks med, så jag drog mig undan. Och även om jag någonstans visste att det var fel så var jag så sjuk i den relationen att jag inte ville att någon skulle tycka dåligt om honom.
Elin försökte lämna honom flera gånger, men fick alltid dåligt samvete.
– Det är så sjukt, för det var han som gjorde fel och inte jag. Men det krävdes egentligen ingenting för att jag skulle ta honom tillbaka.
Och då blev det bara värre.
– Flera gånger trodde jag att jag skulle dö – och han sa att han skulle döda mig.
När hon var som mest nedbruten bad hon honom att genomföra det.
– Jag orkade inte mer.
Men Elin överlevde. Efter ännu ett samtal från polisen som fått in en anmälan valde hon att prata.
– Det är egentligen tack vare polisen jag orkade till slut. De poliser jag fick träffa, och min advokat, har varit med mig hela vägen genom det här och fått mig att inse att det inte är jag som har gjort något fel.
Pojkvännen blev lagförd och hamnade i fängelset. Dagen efter rättegången kände hon hur en klump i magen försvann.
– Då kände jag att jag kommer kunna hitta tillbaka till mig själv. Den känslan, efter att ha levt så destruktivt så länge, är oslagbar.
Elin har gått igenom ett helvete och har fortfarande en bit att gå. Men hon verkar ha en distans till allt som har skett. När hon pratar låter det som att hon fått en ny självinsikt. Hon vet att hon har haft ett medberoende, att hon har varit trasig och att hon har många saker att jobba med – men att det inte var hennes fel.
Hon gick tillbaka. Men det var inte hon som slog.
– Nu vill jag prata om det här för andra kvinnors skull.
Elin uppmanar de som misstänker att en närstående hamnat i ett destruktivt förhållande ska vara uppmärksam på små saker. Drar hon sig tillbaka helt plötsligt? Börjar hon bli personlighetsförändrad? Rasar hon plötsligt i vikt? Det var saker som hände Elin, förutom blåmärkena som gick att se.
– Det finns många varningstecken som du kan reagera på. Ta då den personen åt sidan och orka göra det mer än en gång. För förmodligen kommer personen förneka det här länge, det gjorde jag själv. Men till slut kommer det ut.
Elin förflyttade hela tiden gränserna av vad hon kunde acceptera från sin partner.
– Börjar man se ett kontrollerande som inte upphör, en knuff eller ett hot, en örfil. Kliv aldrig över den gränsen. Aldrig.
– Och man ska inte skämmas. Det är lätt att göra det och jag skämdes själv, men man har inget att skämmas över. Det man blir utsatt för är inte okej och det är den andra personen som ska bära skammen för det.
För Elin var det polisen som fanns där. Men det kan vara vem som helst.
– Våga erkänna för någon, för det finns fruktansvärt mycket hjälp att få. Jag tyckte själv att det var jobbigt och undrade om bara jag skulle se dum ut och jag undrade vad folk skulle tycka om mig. Jag har pratat med kvinnojouren och ska ta kontakt igen. Jag kan prata med en präst. Det finns många att prata med. Det är värt att prata med någon och anmäla. Om jag inte hade gjort det tror jag inte att- jag hade lyckats komma så här långt.
* Elin är ett fiktivt namn. Kvinnan i berättelsen heter egentligen något annat.