Idun får mycket spring i benen när tillfälle ges.
Det skälls ordentligt när Kuriren ringer på dörrklockan hemma hos familjen Persson på Bergviken i Luleå. Skallen är inte direkt skräckinjagande och för inte tankarna till de hundar som vi är här för att träffa.
Det är Edith, 12 år, som skäller. Chefen, babybossen, hon som bestämmer. Hon som knappt når upp till knäna på sina syskon.
I hundarnas värld har storleken inte någon betydelse.
Men för oss människor har den ofta det och det är just storleken som är anledningen till vårt besök. Vi ska träffa Algot och Idun, två irländska varghundar – en av de största hundraserna i världen.
Det är tur att Algot, snart fem år, och Idun, tre år, är snälla och lugna. En bjässe på 75 kilo drar lätt omkull en vuxen, om den vill.
– En gång har han skenat. Vi var ute och gick när universitetet smällde av fyrverkerier. Algot blev livrädd och skulle dra hemåt. Jag blev tvungen att sätta mig på backen och ta spjärn för att inte flyga efter, berättar Jonas.
Det ska tilläggas att Jonas inte är liten – 196 centimeter.
Hur kommer det sig då att man skaffar en jättehund – och inte bara en utan två?
Tidigare bodde familjen på Mjölkudden och mötte ofta en man med en varghund. Både Jonas och Josefin förälskade sig i rasen och tog kontakt med en uppfödare. Efter ett tag kunde de tinga en valp – Algot.
– Vi bilade ner till Blekinge och hämtade honom.
Då var han åtta veckor och vägde redan 16 kilo. Han växte fort men var fortfarande valp med sylvassa tänder.
– Då tänkte jag: Vad fan har vi gett oss in på. Det var småsår på armarna hela tiden.
Men såren läkte och sedan kom tanken om att kanske ändå skaffa en till. Sagt och gjort. Julen 2021 hämtade de halvsyrran Idun.
– De har samma mamma, säger Jonas.
Idun vill busa men Algot är för dagen lite mer som tjuren Ferdinand.
När Idun kom fick Algot offra kulorna.
– Det hade inte gått. Han blev galen när Edith löpte och vi blev tvungna att dela upp oss. Jag och Algot fick flytta ut till stugan.
Det var inte helt lätt att hitta en veterinär som hade tillräckligt stort operationsbord men till slut ordnade det sig.
Rasen har även lätt för att få låsningar i den stora kroppen. Något som drabbade Algot för en tid sedan.
Jonas anlitade en kiropraktor som ganska snabbt hittade problemet.
– Det bara small till och han blev som en ny hund, säger Jonas Persson.
Vilka djur hon brukar jobba med? Jo, hästar.
Jonas Persson med sina lurviga jättar Idun och Algot.
Buset försvinner inte bara för att man är stor. Det är lika mycket spring i bena ändå.
– Som tur är håller de inte på inomhus. De har aldrig rivit ner någonting, säger Jonas.
Som vakthundar är de bevisligen ganska värdelösa.
– De är inte vaktiga men kan vara lite skeptiska ibland.
Men bjässarna är däremot vana att andra hundar trakasserar dem. På området finns det gott om hundar av den mindre storleken – små men kaxiga.
– De blir ständigt utskällda, säger Jonas.
När alla hundar är med på promenad håller han de stora i den ena handen och lilla Edith i den andra.
– Så det blir 130 kilo mot sex kilo men det är Edith man måste hålla pli på. Det är hon som ställer till med problem.
Edith Persson, 12 år, bestämmer i familjens radhus. I alla fall över de jobbiga småsyskonen.
Irländska varghundar tillhör släktet vinthundar och visst påminner de om både Greyhound och Whippet i kroppsformen men med en stor skillnad. Storleken.
Ursprungligen användes rasen för jakt på varg och annat storvilt. Under 1700-talet utrotades vargen på Irland och rasen försvann – nästan.
Alla nu levande varghundar har en anfader – Bran. På 1800-talet återskapades rasen med ättlingar till Bran och skotska hjorthundar.
Numera är rasen en sällskapshund och i Sverige fanns det under fjolåret 847 registrerade irländska varghundar.
På grund av dess storlek lever inte varghundar lika länge som mindre raser. Medellivslängden är mellan sex och tio år. Det är oftast hjärtat som ger upp.
Det händer att folk går omvägar förbi Jonas Persson när han promenerar med Algot.
Algot äter ett kilo torrfoder om dagen. Idun något mindre. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut att det går åt en hel del hundmat.
– Det blir ungefär en säck i veckan. Det blir en hyfsad slant – men det är självvalt. De är fortfarande billigare än en tonåring i alla fall, konstaterar Jonas.
Idun har drabbats av allergi och under tre månader var de tvungna att föda henne med allergifoder.
– Det hade varit billigare att ge henne köttfärs.
Det som äts upp måste även komma ut och plockas upp. Då kan man fundera på storleken på det för ändamålet anpassade påsen.
Är det sopsäck som gäller eller fungerar det med vanliga hundbajspåsar?
– Systembolagets plastpåsar var perfekta. Det fungerar med de vanliga men det blir fulla.
Hundarna Idun och Algot gillar att springa av sig på tennisplanen.
Med en mankhöjd på nära en meter så har Algot en imponerande räckvidd. Ett köksbord behöver han knappt lyfta på huvudet för att undersöka, eller tömma för den delen.
– Man kan inte ha något i diskhon. Ligger det rester där så tar han det, säger Jonas.
Tonårssönerna lagar gärna en bit mat på kvällarna och kanske inte alltid plockar undan efter sig. Inget som fördiskaren Algot har något emot.
– Man kan ligga i sängen och höra när han sätter i gång att diska.
När familjen ska i väg någonstans krävs det två bilar. En bil med Jonas och vargar och en med resten av familjen.
– De har sin ceremoni. Idun ska in först och sedan kommer Algot som skäller till en gång för att hon ska maka på sig och sedan lägger han sig bredvid.
Och där ligger de. Något utrymmer för att stå finns inte. Men det är aldrig fråga om några längre sträckor.
När hundarna är inomhus gör de inte så mycket väsen av sig.
Att duscha hundarna är ett äventyr i sig. En blöt kamp som kräver att två personer närvarar.
En får försöka backa in Algot i duschen och sedan sätta sig ned för att hålla honom medan tvätten pågår.
– När han sedan skakar av sig är allt i badrummet blött.
Annars älskar Algot vatten. I familjens sommarstuga tillbringar han mer än gärna varma dagar med att strosa i det långgrunda vattnet och busa med barnen.
Algot älskar banan. "Det går att ha honom lös om man bara har med sig en banan", säger husse Jonas Persson.
Det hörs skrapljud från vardagsrummet.
– Algot! ropar Jonas. Han skrapar på dörren när han vill ha uppmärksamhet. Han kan även öppna den själv med nosen och knalla ut.
Är man stor måste man vara snäll. Och båda sakerna stämmer väl in på Algot. Endast en gång har Jonas sett honom arg.
Det kom en lösspringande hund och härjade runt hundarna.
– Den kom i full fart och försökte hugga Algot. Idun gömde sig bakom mig.
Till slut fick Algot nog, tog ett stadigt grepp om hundens huvud och höll fast tills det att ägaren kom och kallade in sin hund.
– Då släppte han och lommade i väg. Jag hade en puls på 200, minns han.
Jonas stannade för att se om den andra hunden blödde men det var inga skador. Algot hade bara hållit fast huvudet, inte bitit.
– Det såg ut som om han stod och höll i en kokosnöt.
Vad var det då för liten hund som hamnade med huvudet i Algots mun? En schäfer.
Algot väger 75 kilo och äter cirka ett kilo torrfoder per dag.
Det börjar bli dags att gå ut på promenad och vi hinner inte gå särskilt långt innan Algot stannar för att kissa. Här handlar det inte om en markering, detta påminner mer om en väldigt kissnödig häst.
Vi traskar vidare i behaglig takt. Även om benen är långa så är promenadtakten inte särskilt rask.
På Skogsvallen finns en inhägnad tennisplan som vintertid fungerar mest som en rastgård för hundar. Algot och Idun vet vart vi är på väg.
Idun får direkt spring i benen och försöker ivrigt få i gång storebror men Algot har ingen lust. Hon skuttar i väg som en kalv på grönbete – Algot påminner mer om tjuren Ferdinand.
– Han börjar bli gubbe, konstaterar Jonas.
Det är inga problem för Algot att sno åt sig en kvarglömd godbit från köksbordet.
En dam går förbi på cykelbanan intill och hundarna känner genast igen henne. Nu blir det godis.
Idun hoppar vidare. Algot doftar hellre i snön och blir kliad.
Det råder ingen syskonrivalitet mellan varghundarna. Livet lunkar på i full harmoni. Den som bestämmer är som sagt Edith.
– Men när Idun löper kan hon bli lite speciell. Då håller sig både Algot och Edith undan.
Låter klokt.