I flera delar har Kuriren granskat förskolan i Luleå.
Alla förskollärare och barnskötare i kommunen har fått chansen att svara på en enkät. Närmare 200 har valt att göra det.
En bred majoritet av dessa anser att de inte hinner med alla barn, inte kan vara en lugn och trygg vuxen, inte har tid att planera verksamheten och inte kan garantera barnens säkerhet varje arbetspass.
Resultatet är oroväckande, men kommer inte som någon överraskning. Redan 2022 rapporterade Kuriren att lärarfacken krävde ny lagstiftning för att minska barngruppernas storlek. Luleå stack ut i siffrorna och då översteg nästan 8 av 10 förskolor i kommunen de riktlinjer som Skolverket har på barngrupper. Rektorer svarade att barngruppernas storlek inte var ett problem.
Även idag verkar det finnas en ovilja att ta till sig och lyssna på facket, eller sina anställda. Förskolechefen Annica Backman berättar i vår artikel om de utmaningar som man står inför, inte minst att det saknas 80 miljoner kronor för att kunna minska barngrupperna.
Men argumentationen imponerar inte lika mycket när signaturen "Rektorer och skolchef i Luleå kommunala förskolor" kommunicerar till alla Luleås vårdnadshavare via appen Unikum som svar på Kurirens granskning.
Där läggs stort fokus på att konstatera att inte alla anställda svarat på enkäten och att förskolan minsann visst är en säker plats.
Att förskolechefen och rektorer har cirka 150 anställda som tycker annorlunda (mörkertalet givetvis ännu större då 500 valt att inte svara) verkar inte bekymra.
Utskicket i Unikum ger en bild av att alla är nöjda och glada med förskolan. Samtidigt som det underminerar personalens vittnesmål.
”Det är förvaring av barn, inget annat. Jag önskar att föräldrar förstod hur jävlig situationen är och att deras barn har det betydligt bättre hemma”.
”Större delen av tiden handlar om att vara en utbildad barnvakt”.
”Det sker ofta olyckor och konflikter när vi inte är närvarande för att vi måste byta blöja eller klä på andra barn”.
”Hinner inte med säkerheten för barnen. Händer olyckor och bråk hela tiden”.
”Jag drar en lättnadens suck när jag ser att några barn är frånvarande i vår annars 19 barn stora grupp”.
”Ensamarbete med 14 barn till frukost där två var ledsna vid lämning och behövde en trygg famn och ett tredje barn behövde torr blöja. Det går inte att dela på sig”.
Detta är ett axplock av de kommentarer som de anställda ger i svar till oss. Det handlar inte om enskilda dagar, avdelningar, eller förskolor. Utan om en bransch som inte kan möta de krav som ställs med de förutsättningar som ges.
Förskolechefen och rektorerna skriver att de "inte kan se något mönster att tillbuden, olyckorna eller kränkningarna har uppstått eller orsakats av att personal varit frånvarande vid händelserna".
Detta är mycket förvånande. Det blir uppenbart att analysen inte går hand i hand med hur det ser ut i vardagen.
De anställda vittnar om att de inte kan vara närvarande hela tiden, och som förälder är min egen och många i min umgängeskrets upplevelse att det vanligaste svaret vid en olycka är att "ingen såg vad som hände". Även i andra sammanhang framkommer att det finns för lite resurser, exempelvis för att lyckas med det pedagogiska uppdraget.
Så när du lämnar ditt barn för att åka till jobbet imorgon, är frågan om du känner dig mest lugn med att Luleå kommuns statistiska analys visar att förskolan är en trygg plats för ditt barn.
Eller vad de som faktiskt jobbar med ditt barn flera timmar om dygnet vittnar om.