I en intervju med Norrbottens Media tidigare under dagen antydde Linnea Henriksson att hon kunde bli övertaggad och hoppa ut i publiken. När hon sedan sätter sig på scenkanten under "Lyckligare nu" och barfota ger sig upp mot kravallstaketet startar karnevalen. Plötsligt flyttar publiken fram och sjunger med i texterna. Under "Halmstad" tar hon det till nästa nivå när hon klättar över staketet och startar en stor dansring ute i publikhavet. Vakter slår uppgivet ut med armarna och mängder av mobiler åker upp i luften.
Dessa knappa tio minuter kan mycket väl vara festivalens höjdpunkt när vi sammanfattar helgen. En pampig "Halmstad" med artisten mitt ibland oss är något att berätta, Instagramma och Snapchatta om.
Väl uppe på scenen igen är Linnea Henriksson så uppvarvad att hon hoppar, snurrar och vevar ner en cymbal. Då är Linnea Henriksson magisk. Bäst.
Det hade det varit lätt att dela ut högsta betyg – om det inte vore för de 50 minuterna som utspelat sig innan dess.
Med ett sådant register och hög livepotential är det tråkigt att det tog 25 minuter innan konserten ens tog styrfart (genom "Ensamheten"). Visst står jag och trampar takten och vickar fram och tillbaka på höfterna, men det är snarare för att hålla kroppstemperaturen i den kyliga kvällen än av de värmande tonerna.
Långa snack, långsamma låtar och långt mellan höjdpunkterna.
Jag gillar Linnea Henriksson, jag gillar hennes låtar, men jag har svårt att förstå varför publiken stannar kvar i stället för att ta en värmande promenad. Kanske visste de något jag inte visste.
Kanske visste de att magi skulle skapas. Till slut.