Daniel Smirat flyttade till Luleå när han var 19. "Jag blev förälskad i staden och stannade kvar", berättar han.
Sedan förra valet är han ordförande i kommunfullmäktige, ett uppdrag på 25 procent.
– Det är otroligt roligt och varierande, säger han.
Bara en liten del av tiden går till själva kommunfullmäktigemötena. Därutöver håller han i dialogen med gruppledarna, ansvarar för utbildningar och är också involverad i Luleås internationella samarbeten med grannländerna.
Daniel Smirat var elva år när han kom med sina föräldrar och sin lillebror till Sverige. Först bodde de i Degerfors, sedan när de hade fått asyl var det någon som tipsade om Norrland och de flyttade till Örnsköldsvik.
Det första han la märke till i det nya landet var alla barn som cyklade.
– Så småningom fick jag också en egen cykel och jag tyckte det var fantastiskt.
Han var inte van vid att barn på egen hand fick röra sig fritt ute i naturen.
– Men bästa med Sverige var att människor var så trygga och att det kändes så säkert och fredligt och man hörde aldrig talas om några attacker. Jag tänkte att, ja så här kan det också vara.
Det fanns bara en handfull invandrarbarn i skolan och han upplevde att kamraterna var nyfikna på hans ursprung och att få veta hur det såg ut i andra delar av världen.
– Jag ville verkligen bli en del av Sverige och var väldigt noga med att lära mig svenska snabbt.
Efter två år i Sverige fick han full pott på ett grammatikprov i sjuan, något han minns med stolthet.
När Daniel Smirat var 19 år och flyttade från Örnsköldsvik för att studera på LTU.
– Pappa och mamma har också gått universitetet och pappa var på mig hela tiden om att jag måste studera, berättar han.
Han kände ingen i Luleå sedan tidigare, men blev förälskad i staden och stannade.
Daniel Smirat tycker det är roligt att arbeta med politik på lokal nivå i Luleå, även om världsfrågor också intresserar honom.
Redan några år innan hade han gått med i SSU.
– Det var valår och jag kände att jag inte bara ville sitta hemma och tycka utan vara med och påverka.
Under studietiden engagerade han sig som ordförande i S-studenter. Samtidigt pluggade han hårt och på sex år tog han både en civilingenjörsexamen i industriell ekonomi och en civilekonomexamen.
Redan då valdes han in i barn- och utbildningsnämnden och i samband med valet 2014 fick han som 21-åring frågan om han ville bli vice ordförande i fullmäktige.
– Jag minns att jag var uppe på nätterna och tog reda på hur fullmäktigemöten går till, hur man använder klubban och så. Jag hade aldrig suttit i fullmäktige, så det var lite nervöst i början.
Daniel Smirat började engagera sig i politiken redan i tonåren. "Jag är politiker för att jag tror att det går att förändra världen till det bättre", säger han.
Efter förra valet blev han ordinarie ordförande. Någon högre post strävar han inte efter.
– Jag älskar politik och vill jättegärna vara med och utveckla Luleå, men inte på heltid.
Daniel Smirat föddes i USA men är uppvuxen omväxlande i Palestina och Saudiarabien.
Hans pappa är från Västbanken, hans mamma från Libanon men har också rötterna i Palestina.
– Min morfar var sju år 1948 när Israel bildades och 700 000 palestinier drevs bort från sina hem till grannländerna, berättar han.
Det som händer i Palestina och Gaza har påverkat honom genom hela livet.
– Det fanns bosättare nära oss när jag var liten. När som helst kunde de börja skjuta omkring sig och man var alltid rädd när man skulle åka någonstans.
Situationen på Västbanken är fortsatt orolig men situationen i Gaza har de senaste åren eskalerat till en humanitär katastrof.
– Man svälter ut en hel befolkning, släpper inte in förnödenheter och när det kommer in lite hjälp så är det dels för lite, dels blir de som försöker ta del av hjälpen beskjutna. Det går inte att hålla ifrån sig för det handlar om mitt eget folk.
Palestinska ungdomar och barn vid ett tältläger mitt bland krigsskadad infrastruktur i Gaza stad, måndagen den 23 juni 2025.
Ändå försöker han att inte låta uppgivenheten ta över.
– I grunden är jag en förhoppningsfull person och jag är engagerad politisk just av den anledningen att jag tror att det går att förändra världen till det bättre.
Han bidrar till de krigsutsatta med det han kan, skänker pengar och vill vara en aktiv röst.
Mitt i allt kan han också se att det inte är helt enkelt med frågorna om Israel, Palestina och terrorstämplade Hamas.
– Absolut, det är komplext. Men jag tror inte att det kommer att bli lugnt i regionen förrän palestinierna får en egen stat.
Palestinier bär säckar och lådor med mat och humanitärt bistånd som lastats av från en konvoj från Världslivsmedelsprogrammet (WFP) som var på väg till Gaza stad i norra Gazaremsan, måndagen den 16 juni 2025.
Kan du känna dåligt samvete för att du är mer lyckligt lottad än de som befinner sig i Gaza?
– Ja, vi kallar det för The Gaza syndrom. Det är svårt för oss som lever i exil att ha ett fullt normalt liv när man hela tiden tänker på hur ens folk, släktingar och vänner har det.
Så fort han äter en god maträtt eller ser en bra film eller är ute i naturen och njuter, riktas känslorna i samma ögonblick mot Gaza.
– Man tänker: Förtjänar inte de att ha ett bra liv, älska, känna glädje, hopp och framtidstro? Även på Västbanken som jag kommer ifrån händer brutala saker.
Han tycker att debatten i Sverige när det gäller konflikten mellan Israel och Palestina ofta spårar ur och blandas samman med antisemitism som är en helt annan fråga.
– Det går att kraftigt ta avstånd från alla antisemitiska uttryck och symboler och samtidigt stå upp för ett fritt Palestina och emot Israels regim som begår folkrättsbrott och etnisk rensning i Palestina.
I den stora propalestinska rörelsen i Sverige finns det visserligen antisemitiska element, medger han.
– Men det handlar om enstaka individer, samtidigt som det finns politiska krafter som väljer att bara lyfta fram dem. Det blir en fördummande debatt menar jag. Antisemitismen måste bekämpas på alla sätt, men det går att göra både och.
Kan du inte tycka att saker ni diskuterar i kommunfullmäktige blir betydelselösa i relation till det?
– Nej, det går faktiskt att tänka två tankar samtidigt. Även om jag känner medlidande med de krigsdrabbade, så finns det också frågor i Luleå som vi måste hantera och lägga energi på.
Samtidigt som han ständigt oroar sig över situationen i sitt forna hemland Palestina där problem är så mycket större än i Sverige, tycker han det känns angeläget att arbeta med frågor som rör Luleå.
Han nämner de stora industrietableringarna som ställer krav på alltifrån kompetens, bostadsbyggande och energiförsörjning till logistiklösningar och – själv är han ordförande i Luleå hamn – samtidigt som välfärden ska bibehållas och de kommunanställda ska ha goda villkor.
En fråga som blivit en snackis i Kuriren, efter Daniel Perssons ledartext i ämnet, är den om klädseln i fullmäktige. Presidiet, med ordförande Daniel Smirat i spetsen, undkom dock kritik och beskrevs som ett "utmärkt föredöme". Själv har han inga starka åsikter i debatten.
– Jag personligen tycker att jag ska vara välklädd, men jag tycker att alla är fria att klä sig som de vill och har inga synpunkter på det.
Utöver politiken arbetar Daniel Smirat som utvecklingschef på ett it-bolag i Stockholm och är samtidigt delägare i ett företag i ädelstensbranschen i Luleå, där han bor största delen av tiden.
– Vi har utvecklat ett redskap för att testa om ädelstenarna är naturliga, syntetiska eller behandlade, berättar han.
Det är fortfarande ett företag i utvecklingsfasen, men han hoppas att produkten ska kunna förfinas och att det ska växa i framtiden.
Men med tre olika jobb och uppdrag går det ingen ekonomisk nöd på honom.
– Jag arbetar hårt och mycket, en hel del kvällar och helger, och jag gillar det jag gör.
En fråga som blivit en snackis i Kuriren, efter Daniel Perssons ledartext i ämnet, är den om klädseln i fullmäktige. Presidiet, med ordförande Daniel Smirat i spetsen, undkom dock kritik och beskrevs som ett "utmärkt föredöme". Själv har han inga starka åsikter i debatten.