När jag första gången hörde talas om att Henrik Schyffert satt upp en show med namnet "Var inte rädda" tänkte jag givetvis på ryktet han själv förtjänat genom åren. Den stöddiga, storkäftade och något osköna komikern har gått bärsärkargång på alla som varit och inte varit något i Sverige. Är det någon som skräms är det han.
Men den här föreställningen handlar inte om att inte rädas Schyffert själv. Den handlar snarare om att komikern ska vara den lugna, trygga famnen vi kan luta oss mot när allt annat här i världen får oss att skaka. Henrik Schyffert har tagit på sig rollen som landsfader och ensam stark man när hela landet fruktar storm efter storm, kris efter kris och panik efter panik.
Eländes elände, som min mamma skulle ha sagt.
Och tack vare Henrik Schyffert kan vi skratta åt eländet.
På köpet blottar komikern sina egna rädslor och svagheter, vilket gör att titeln ändå blir dubbelbottnad. Vi behöver inte vara rädda för honom, orsaken till att han vevat vilt är kanske för att han själv varit osäker. Han är inte någon stark man.
LÄS MER: Schyffert i exklusiv intervju: "Det var väldigt obehagligt"
Det här är definitivt en show som främst går hem hos medelålders människor. Schyffert gör poänger av gamla grova skämt ("varning för att det kommer 10 000 tyska bögar") och riktar sig ofta till 90-talisten Rebecka i publiken, som får personifiera den yngre generationen och får gamla begrepp förklarade för sig.
Grunden till hela föreställningen är ett mejl från SD-anhängaren Oden Korsriddare som utmålar Henrik Schyffert som hycklaren med felaktig självbild som bara gör saker för att få likes. Genom att bland annat lyfta sina rädslor för att hans son ska bli mördad och osäkerheten kring sin skilsmässa erkänner han senare att Oden haft rätt.
Ärligheten och sårbarheten knyter ihop säcken som även fylls med grova snuskskämt, där hans utläggning om kvinnor drar ner överlägset mest skratt. "Skämta om jämställdhet i Piteå 2017. Man hör hur fittorna stängs på främre raden".
Henrik Schyffert poängterar att vi mår bra i Sverige just nu. Ändå är vi livrädda för mycket och faller för populism. Det är eländes elände.
Det är märkligt att en av landets mest skräckinjagande människor är den som får en att slappna av. Världen är upp och ner.
Och vad kan vi göra? Som publiken kanske – bara skratta åt eländet.