Johan Airijoki funderar själv om han har någon väckelsepräst i sig och liknar sina framträdanden med "något slags tungomålstalande". Men medan väckelser ofta syftar på en avgränsad period ser jag någonting större i mannen från Malmberget.
Samtidigt som gropen gapar stort fyller Airijoki tomrummet i hans hembygd med varje textrad och varje uttalat ord från scenkanten. Berättelserna om människorna i Malmfälten, hans förfäder och malmvagnar fortsätter eka nere i gropen, samtidigt som berättaren skottar ner fler livsöden och funderingar, spadtag för spadtag.
Ingen har någonsin berättat om Malmfälten som Johan Airijoki gör. När gruvorten försvinner kommer människorna och berättelserna att leva kvar genom hans låtar och texter.
LÄS MER: Airijoki blir personlig: "Inte en liten pojke"
Dialekten gör självklart sitt. Få svenska artister lyckas behålla sitt tugg genom sångerna, men 36-åringen sjunger och talar på samma sätt. Min gissning är att Airijoki vrålsjunger likadant när han är förbannad i köket som när han tar i under refrängerna. Käften är smord och luften är fri.
Tack vare hans uttal och ton i rösten förflyttas den tämligen knökfulla loungen i Kulturens hus till skitiga arbetspass, ensamma köksbord och vida fjällvidder redan innan han sjungit klart meningen.
På nya skivan "En blyg viol" berättar Johan Airijoki bland annat om en krogkung med tveksamma kopplingar, om att lyssna på Springsteen med farsan, en kvarlämnad man på landsbygden och farfars far i Tornedalen. Det är ett tidsdokument lika mycket som gedigen musikalisk underhållning.
Tillsammans med Malmfältens Rockklubb blir dessutom de kärva berättelserna och allvaret i texterna till en fest, någonting att hålla fast vid och glädjas åt. Det är lätt att skratta och le tillsammans med Johan Airijoki även om gråtande gitarrer och bistra minspel egentligen hade kunnat ta publiken in i mörka rum.
LÄS MER: Airijoki på toppen av karriären
Hela kvällen gungar, svettas och skrattar i kapp med berättaren som dessutom sannerligen är en stor artist. Oavsett om vi kallar musiken för rock, blues eller folkmusik är det ordentligt sväng i det mesta som levereras från scenkanten. Airijoki ensam brukar få en att reflektera och drömma sig bort, men med Rockklubben bakom sig får det oss också att känna.
Albumet som släpptes under fredagen innehåller flera av hans vassaste verk hittills (typ urstarka "Gangsterkung" och vackra "Lyssna på Bruce") och får sig en värdig releasefest. Johan Airijokis segertåg rullar med bestämd fart genom kvällen.
Malmberget dör. Länge leve Malmbergskungen!