När William Spetz kliver in på scenen och letar efter sin telefon vet jag fortfarande inte vad jag har att vänta mig. Vi har sett hans galna sidor på Youtube, hans seriösa ådra på SVT och hans älskvärda personlighet i Melodifestivalen. Vad skulle hans första personliga scenshow bjuda på?
När han ber ljudteknikern ringa på hans telefon och den visar sig ligga i hans mormors urna ger han direkt svar på alla frågor. Det här handlar om allvar och skoj, liv och död.
Ramen för hans show är, precis som hans sommarprat, relationen till hans bortgångne mormor. Men på scenen blir allting mycket starkare, skämten blir roligare och sorgen mycket närmare.
Parallellt med berättelsen om mormoderns liv, via hans egna föräldrar, öppnar han upp sitt hjärta och blottar sina egna hinder. ”Bli inte bög nu William, förstör inte”, säger han till sig själv i en högstadieversion av William Spetz.
Under föreställningen slänger han in mängder av sketcher, där han pricksäkert kastar sig mellan karaktärer (ofta bokstavligt), scenarion, filmklipp och egna sångframträdanden (där han i slutnumret visar en oanad styrka i rösten).
LÄS MER: William Spetz: "Ett sätt att hålla henne levande"
Men trots att William Spetz simulerar sina föräldrars sexliv, sjunger om hur en ska agera på Snapchat och blir en skjutglad gympalärare kan han få publiken att sätta både skratt och tårar i halsen på nolltid.
Spetz får mormor Ulla att leva på scenen och tidigt i föreställningen har vi knutit ett starkt band till den Hortlaxbördiga kvinnan. Vi förstår att det är någonting fel redan innan William Spetz nämnt hennes sjukdom och när han skildrar hennes ansträngda andning lider vi med både mormor och barnbarn.
Under kvällens sista minuter känner jag hur hjärtat dunkar i hela kroppen och jag får en verklig känsla av att jag inte kan andas. Parallellt med dödskampen på scenen kämpar min egen kropp för att inte uppslukas av allvaret, när underläppen börjar darra blir det en bekräftelse på att jag fortfarande finns kvar.
En stor del av publiken tillhör William Spetz yngre beundrarskara och jag vet inte hur många som själva bevittnat en närståendes liv slockna, men de som aldrig upplevt det själva vet numera hur det kan kännas. För oss som känner igen sjukhussängens allvar och tystnaden som bara störs av snyftningar blir det ett oemotståndligt kast tillbaka till stunder som aldrig lämnat medvetandet.
Tack för det, William Spetz, det var fint. Och vi hade roligt på vägen.