Luleå Hockeys guld firas av Carina Sammeli som delar ut röda rosor. En känd neutral symbol helt utan partipolitiska konnotationer.
Som sagt tidigare i veckan. Att lägga 900 000 kronor på att fira hockeyns och basketens guldhjältar är en självklar utgift för kommunen att ta. Och av allt att döma var det också en bra stadsfestkänsla i Södra hamn för de 15 000 som hade tagit sig dit. Det är ju otroligt att det ens är möjligt att tränga ihop sig så många där.
Mindre lyckat och betydligt mindre lovvärt var det politiska styrets beslut att göra evenemanget som ju skulle vara en idrottsfest för alla till så mycket partipolitisk propaganda som de bara kunde. Det är direkt sorgligt.
Det finns framför allt två anledningar att se tillställningen på det här viset. Det främsta är att firandet överladdades av representanter från den rödgröna majoriteten i kommunen. Det var inte bara kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) som representerade kommunen. Nej då. Alla kommunalråden skulle upp på scenen. Det vill säga även Fredrik Hansson (S), Evelina Rydeker (MP) och Mathias Karvonen (V).
Om man nu ska ha en omfattande politisk representation på scenen för att hylla stadens guldgäng så är det ju märkligt att inte någon enda representant för oppositionen fick plats på scenen. Men vem vet, de kanske bara inte kunde komma. Icke. Såvitt ledarsidan har fått veta fick ingen i oppositionen en inbjudan att delta. Ska man lägga 900 000 kronor på en fest vill man inte gärna dela strålkastarljuset.
Möjligen var det också detta som föranledde politikerna att inta scenen två gånger och dela ut röda rosor till vårat gäng. Den röda rosen är ju som bekant en strikt opolitisk symbol som dessutom är intimt förknippad med Luleå kommun och stad samt förstås våra idrottsliga framgångar. Praktiskt taget som vita jeans som man kan odla i rabatten. Eller inte.
Olof Palme (S), Sveriges statsminister 1985. Förmodligen skulle han hylla någon idrottshjälte. Annars brukar socialdemokrater undvika just röda rosor. Mycket ovanligt sammanträffande.
Det säger tyvärr alldeles för mycket om det politiska styret i Luleå att de hanterar den här stunden som ju egentligen inte alls ska handla om politiken utan om våra idrottshjältar. Förmodligen gick det inte att bara skicka dit Sammeli. I samtal efter samtal framkommer att samarbetet knakar i fogarna och att samarbete bytts ut mot revirvaktande och småfurstedömen.
Och ingen i gruppen förefaller ha den politiska mognad eller oväld om man så vill att komma på tanken att kommunen men också politiken är betydligt större än de själva. Det hade varit så enkelt ordnat.