Det är inte konstigt att det har blivit så här. Sverige är fullt av unga män som begår grova våldsbrott. När medierna ska rapportera om det som har skett behövs det något sätt att skilja personer åt. Att bara kalla alla för 20-åringen och 33-åringen är inte bara tråkigt, det gör det svårt att hålla isär människor och få en ordentlig bild av vad som faktiskt har hänt.
Även om det är fullt begripligt att man därför kallar någon som också gör musik för rapparen är det inte utan avigsidor. Etiketter har också effekten att de talar om vad som är mest väsentligt hos en människa. Om vi kallar någon för rapparen blir det personens främsta identitet. Han är därmed primärt musiker och först i andra eller kanske till och med tredje hand kriminell.
Men som i fallet med Luleåkillen i 20-årsåldern, som nu har erkänt sin inblandning i det grova våldsbrottet i Boden, är det oftast en dålig bild. För det är inte de hafsiga musikproduktionerna som är det mest utmärkande draget hos personen. Det är inte det som gör att någon alls har anledning att veta vem han är. Det är hans grova brott som är osaken till det. Och det är inte ens nära.
Disslåtarna han har släppt riktade mot brottsoffret är typiska för den moderna, svenska gangsterrappen. Gangsterrappens försvarare brukar hävda att rapparna bara skildrar den brutala verklighet de lever i. Och att kritikerna därför är hycklare. Hur kan man hylla Gudfadern-filmerna men inte acceptera det här konstnärliga uttrycket. Det beror förstås på att musiken är sekundär. Det handlar inte om att uttrycka sig, att skapa något. Det är enbart en förlängning av den kriminella verksamheten.
Antingen är målet som i det här fallet att ytterligare skrämma och håna en viss person och försöka tvinga fram en underkastelse. Eller så är målet att visa upp den egna kriminella verksamheten, att generera cred och skapa avundsjuka och inspiration. Du kan också bli så här cool och framgångsrik. För vem vill inte sitta på en lastpall och dricka Hennessy?
Gangsterrappen har blivit ett viktigt skyltfönster för de kriminella gängen. Den är en del av verksamheten, och en viktig del av den dessutom. Gängen är beroende av gangsterkulturen och den flärd som den skänker dem. Dessutom är det viktigt för gängen att få ut bilden av hur farliga de är. Ju farligare de är desto mer framgångsrika är de.
Några egentliga likheter mellan Francis Ford Coppolas filmklassiker och dessa våldets, drogernas och kvinnoföraktets spinndoktorer finns alltså inte. Det är rent hittepå.
Eftersom musiken de facto är en del av den kriminella verksamheten, den handlar ofta om faktiska brott som rapparna själva eller deras gäng har begått, blir den en fortlöpande kränkning av brottsoffren. Som om det inte vore nog att bli misshandlad av en stor grupp personer som sparkar en i huvudet, viftar pistoler i ansiktet på en och kanske kräver en på stora summor pengar ska man även tvingas leva med att de släpper musik och skryter om det.
Det är inte i närheten av att vara artisteri, eller något som helst konstnärligt. Det är ett hån, ett väldigt brutalt hån. Och det borde förmodligen vara kriminellt.
Det är vanskligt att börja kriminalisera konstnärliga uttryck. Staten ska helst inte gå in och sätta gränser för vad som får sägas och visas. Det är en regel man bör hålla ganska hårt på. Men i vissa fall är det befogat att göra undantag. Det här är nog ett sådant.
De kriminella gängen har bitit sig fast så hårt i samhällskroppen att de måste bekämpas med alla medel. Och vad skulle egentligen skälet vara att acceptera att dessa kriminella uttryck får fortsätta? Vilket värde har de utöver det rent kriminella? Noll.
Visst skulle lagstiftningen behöva vara lite försiktig, och det går aldrig att komma åt allt. Men det är värt att utreda om inte denna verksamhet, just eftersom den är en del av kriminaliteten snarare än något annat, skulle kunna flyttas över till det brottsliga området. Den som gör musik där man hyllar sina egna brott eller de begångna av ens kumpaner bör kunna dömas för detta. Det är faktiskt så pass samhällsskadligt och därtill kränkande för brottsoffren.
Det vore fullt rimligt att Luleåkillen som nu har erkänt kunde se fram emot ett ännu hårdare straff på grund av den musik han har gjort för att håna offret för sin kriminalitet. Det är faktiskt orimligt att musiken bara är bevisning och inte ett brott i sig.