Sara, som är i 30-årsåldern, heter egentligen något annat. Hon på bjuder på kaffe i den lägenhet som hon delar tillsammans med sina två barn och sin nye sambo. Hon möter min blick, skrattar ofta. Bilden av henne själv som den misshandlade kvinnan har hon svårt att hantera. Det skulle ju aldrig hända henne, hon som levde ett liv med många vänner omkring sig och hade ett jobb hon trivdes med. Men inom loppet av ett år förändrades allt. Hon träffade en man och föll pladask.
– Han var charmig, utåtriktad.
Redan en vecka efter att de träffades första gången sade han att han älskade henne. Människor som kände både Sara och hennes pojkvän försökte tala om för henne att han inte var någon ”bra kille”. Hon slog bort det. Hon var förälskad och tänkte att det säkert inte fanns någon sanning i det.
– Allt gick väldigt fort, vi flyttade ihop efter en månad. Ett halvår senare var jag gravid.
Sara och hennes dåvarande sambo bodde utomlands. Barnen, som är tvillingar, föddes i Sverige 2012. Tio veckor efter förlossningen återvände familjen till landet där de bodde. Redan innan barnen kom hade Sara märkt av sin sambos kontrollbehov och hans svartsjuka. Nu blev han arbetslös och situationen blev allt värre.
– Han ringde mig flera gånger om dagen när jag var på jobbet och ville veta om jag verkligen var där. Han hittade fel på alla mina vänner och sa att jag inte skulle umgås med dem. Till slut gjorde jag som han sade.
Sedan kom de första slagen. Först var de, som hon beskriver, små slag på ställen där inga märken syntes. Efter en tid började han slå till alltmer plötsligt. Hennes son, bara ett par år gammal, brukade säga ”pappa slår mamma”.
– Jag var livrädd. Han kunde säga saker som ”jag hoppas att bussen kör i diket så att du dör”.
Sara insåg att hon måste ta sina barn och lämna honom. Hon gick till sin chef på jobbet och berättade allt och åkte hem för att packa.
Plötsligt kom hennes sambo hem mitt på dagen. Han hade vid den här tiden arbete ibland och Sara trodde att han var där. Han blev rasande.
– Han dunkade mitt huvud i fönsterblecket, sparkade mig på benen och slog mig i ansiktet.
Allt skedde inför de skräckslagna barnen. Sara ringde sin chef, som uppmanade henne att ta sig ut ur huset.
Hennes chef ringde militärpolisen, som hanterar den här typen av ärenden i landet som de bodde i. Polisen mötte upp henne en bit ifrån hemmet.
– Polisen fick min hemnyckel och vi åkte tillbaka till huset. De gick in och grep honom.
Redan morgonen efter skulle Sara infinna sig i rätten. Domen mot mannen meddelades en timme efter förhandlingen, samhällstjänst och ett omedelbart besöksförbud. Hon åkte hem och hämtade barnen, som hade fått tillbringa dagen på en förskola i närheten. Flygiljetterna hade hon redan bokat.
De kom till Norrbotten och flyttade in i hennes mosters sommarhus.
– Min moster hade varit i kontakt med Kvinnojouren i Luleå och frågat vad vi skulle göra. Jag var ett vrak. Då ringde en kompis och berättade att jag var efterlyst av polisen i landet som vi hade lämnat.
Saras före detta sambo hade anmält henne för kidnappning av deras gemensamma barn. Hon ringde upp den lokala polisen och fick beskedet att de skulle ringa henne om hon skulle dömas för något. Men det telefonsamtalet uteblev.
Familjerätten i Sverige utreder nu hennes ärende och hon hoppas på att få ett beslut om enskild vårdnad.
Sara och barnen fick flytta in hos Kvinnojouren Iris här i Luleå. Där bodde hon i några månader under sommaren 2015.
– Jag ville börja leva mitt liv igen! Två månader senare hade jag ett jobb och en vecka efter det även ett andrahandskontrakt på en hyresrätt.
Misshandeln och kränkningarna hade satt sina spår och Sara hade en tuff väg tillbaka. Men i slutet av förra sommaren träffade hon sin nya kärlek, en man som hon beskriver som helt fantastisk.
– Han har stöttat mig genom hela processen och får mig att känna mig älskad, varje dag. Barnen tycker om honom och han är en fantastisk förebild för dem.
Även om vårdnadstvisten med hennes före detta sambo fortfarande är ett mörkt moln på himlen känner hon sig lycklig. Hon kan inte nog berömma Kvinnojourens arbete och hon säger att stödet därifrån betydde allt. Själv har hon bit för bit återerövrat sig själv, den person hon var innan misshandeln och förtrycket.
– Jag fick inte gå i högklackade skor för honom. När jag hade flyttat till Kvinnojouren gick jag ut på stan och köpte mig ett par högklackade skor och tog på mig dem. Vad skönt det kändes! Aldrig mer ska jag låta någon annan kontrollera mitt liv.