I slutet av januari släpper östersundsbaserade musikern Ellen Sundberg sin skiva "Du sålde min biljett" där hon tolkar nio av poetens Kjell Höglunds låtar. Den skivan spelades in i Björn Pettersson Thuuris studio i Tuollavaara i våras. Studion som bär namnet Heart of Sound (efter Neil Youngs låt "Heart of Gold". Döpt så för att Mats Sidmalm som varit med och byggt den är ett enormt fan av Neil Young och Björn Petterson Thuuri säger att han vill göra musik med hjärta) började byggas 2013 och den första musiken spelades in 2014, fastän studion inte var klar.
– Jag kommer inte ihåg exakt vad det var, men nåt av det första var en producent från Nashville som heter Rayland Baxter som var här och spelade in med en svensk artist.
Under åren som studion har färdigställts har fler och fler börjat få upp ögonen för det nordligt belägna studion, därför kom Ellen Sundberg till Kiruna.
– Det är bara jag och Ellen som har spelat på skivan och vi har byggt arrangemangen från grunden.
Hur hörs det på skivan?
– Jamen, jag vill inte att det ska bli allt för klyschigt, men nog hörs det norrländska vemodet, nog har det färgats av fjällen och vidderna. Hade vi spelat in i Karibien hade det låtit annorlunda, säger Björn Petterson Thuuri och skrattar.
Studion, som inte haft någon officiell invigning, är Björns samlade erfarenhet under alla år som musiker, producent och arrangör som blommat ut.
– Jag byggde min första studio för 20 år sedan, och sedan dess har jag varit runt i världen och spelad in. Jag har alltid haft den här drömmen och när det nu blev verklighet känns det fantastiskt roligt.
– Det är en sån där känsla som man delar med alla som jobbar med nåt som de verkligen brinner för. Jag andas ju musik.
Fast studion är färdigbyggd i all rätt, så är den fortfarande på väg att mogna.
– Lite grand är det ju en process, det blir aldrig färdigt. Vibrationerna och magin måste komma med tiden.
En sak som skänkt magi är personerna runt omkring, förutom Mats Sidmalm och Jesper Dahlström som hjälpt Björn att bygga studion.
– När man bygger en studio dyker det upp en massa karaktärer. När jag hade börjat med det här kom en av min morfars musikpolare förbi, "Leffe" Karlsson, en jazzbassist.
Med sig hade han en brun resväska.
– Han öppnade den och däri låg fyra Neumann-mickar från 50-talet. "De här ska användas" sa han.
Sedan dess dyker 75-åriga "Leffe" Karlsson upp en gång i veckan för att kolla om Björn behöver något lagat eller fixat.
– "Leffe" frågar "hur går det?" Och jag säger, jo jag har en rörförstärkare som är trasig. Då tar han den med till stugan och så kommer den tillbaka hel.
– Han har liksom servat Sveriges Radios rullbandspelare en gång i tiden och hit kommer han med sin magi. Det är så mycket värt.