Lars Almlöw har accepterat att detta blir sista sommaren.
Lars och Lena Almlöw står i köket och lagar mat när Kuriren knackar på. De har haft sin stuga i 43 år, men detta är sista midsommarhelgen de är här.
Av 50 fastighetsägare som erbjöds inlösen i samband med miljöprövningen inför den kommande hamnutbyggnaden var det 42 som tackade ja, så även paret Almlöw.
– Jag har fyllt 80 så vi hade tänkt sälja i alla fall, men som det ser ut nu går det ju inte, därför var det bra att vi fick inlösen, säger Lars Almlöw.
Förra sommaren var ett sorgearbete, nu tänker de njuta denna sista sommar och i augusti lämnar de över nyckeln till Luleå hamn.
– Det känns ändå tråkigt. Man var inte riktigt förberedd, utan det kom bara pang bom, säger Lena Almlöw.
Från köksfönstret ser paret Almlöw rakt över till hamnområdet och de stora cisternerna. Midsommarstången är framtagen för sista gången.
Lars Almlöw visar runt i den välskötta trädgården bland blommor, växthus och trädgårdsmöbler. Men när vi vänder blickarna mot grannhusen syns inte en människa till.
– Visst är det lite Robinson Kruse över den här ön nu? Vi är ensamma här. Vi har inga grannar, de har gett upp, säger han.
Lars Almlöw har fin ordning i trädgården.
Lars Almlöw har accepterat att stugområdets dagar är räknade.
– Det sägs att kommer att bullra väldigt mycket när hamnen byggs ut och de vill inte ha något tjafs om att vi blir störda, så därför löser de in stugorna för säkerhets skull.
En gungställning som inte kommer att användas mer.
Sådant här förekommer överallt konstaterar han.
– Hur många stugor tror du inte de löser in när de bygger Norrbotniabanan längs kusten?
Stugidyllen på Sandön ska återställas till naturmark är planen enligt Luleå hamn.
De kommer att lämna kvar det mesta inklusive möblerna.
– Vi har en tvårummare i stan. Alternativet är att försöka frakta in det och sälja men hur skulle det gå till?
Trots att industrin och hamnen ligger inom synhåll på andra sidan sundet är det en fin promenad att gå längs sandstranden. Vattnet krusar sig, fåglarna kvittrar som de gör i juni och bakom stugorna ligger skogen.
Flertalet trädgårdar är redan övergivna.
Ungefär var hundrade meter har någon ensam båt lagt till och det finns enstaka stugor där vimpeln är hissad. Men i flertalet trädgårdar har gräset börjat växa upp, pallkragarna fylls av ogräs, inga studsmattor har monterats på sina stativ och utemöbler, grillplatser och gungor har lämnats åt sitt öde. Inga röster hörs, nej inte ens en gräsklippare.
En av många övergivna studsmatteställningar.
Gunnar Jakobsson, 48 år, sitter på terrassen medan hans två barn Isa och Ville badar i poolen.
När han tog över stugan för 15 år sedan var det inte mycket mer än en koja. Idag står här ett prydligt hus på 60 kvadratmeter, gäststuga och bastu med strandtomt. I princip allt som finns här har han byggt själv och han har satsat mycket tid och pengar.
Gunnar Jakobsson och hans barn Isa och Wille har firat sin sista midsommar på Sandön. Grannarna har redan flyttat.
– Det har kostat mig både blod och svett och skilsmässa, säger han med ett stänk av svart humor.
Hans föräldrar har också stuga på ön så han har varit här sedan han var liten.
Nu har han valt inlösen.
– Jag funderade mycket, men grannarna for redan i vintras och jag tänkte att ska jag vara här helt själv då, för det blir ju tomt längs hela vägen, så jag hakade på. Det känns tråkigt, men jag känner att jag är färdig här, säger han.
Gunnar Jakobsson har byggt stugan själv.
Han kommer att lämna stugan i september.
– Så jag har sommaren på mig att vara här. Sista sommaren. Och sista midsommaren.
Stugäarna på nordöstra delen av Sandön har alltid haft nära till industriområdet och hamnen på andra sidan, men i och med utbyggnaden av hamnen kommer bullernivåerna öka så mycket att de har erbjudits inlösen.
Det är känslosamt.
– På midsommar har det alltid varit mycket folk och roligt här ute. I år är det ganska dött.
När barnen får frågan om vad de tycker om att bli av med stugan svarar de samfälligt:
– Tråkigt.
Det är inte utan sorgsna känslor, ändå har Gunnar Jakobsson kommit fram till att det är bäst att lämna Sandön när alla grannarna försvinner.
Gunnar Jakobsson har lägenhet på Björkskatan och har inte planerat att köpa någon ny stuga.
– Kanske behåller jag båten så man kan åka ut till Klubbviken och köpa en glass.
En fotboll som blivit kvar i en övergiven pallkrage.
Han hoppas att Luleå hamn verkligen river stugorna nu.
– Så att det inte blir något boende för utländska byggnadsarbetare som ska bygga hamnen eller så.
Bara någon enstaka stugägare har vimpeln hissad.
Daniel Johansson och Elin Lundkvist har tre barn och driver lantbruk med kor och får på ön där de bor året runt. För dem var det inget alternativ att flytta härifrån.
– Det är en gammal släktgård och här har vi allting – våra jobb och liv, säger Elin Lundkvist.
Elin Lundkvist och hennes familj är bofasta på Sandön. De väljer att stanna.
Hemmanet från 1700-talet har tillhört Daniels morfar.
– Det tråkiga är att vi tappar så mycket grannar och bekanta. De som har bott året runt har varit viktiga för oss. Ibland är det lite kämpigt att bo så här och då har man kunnat hjälpa varandra.
När det gäller risken för ökat buller tar hon inte ut något i förskott.
– Jag känner att tiden får väl utvisa hur det blir. Det är sagt att man ska bygga in så mycket som möjligt av skrothanteringen och vi är redan vana vid buller. Vi får se.
De som äger Sandögårdarna har inte valt inlösen.
Birger Wikström som äger en av de andra gårdarna på Sandön kommer inte heller att lämna ön och inte hans närmsta grannar heller.