Ridklubben Dundret startades 1967 av Hellner Sundin och Rune Johansson. Stallet, högt beläget på Sparrevägen 3 i Hermelin, fylldes av tio hästar från K4 i Umeå och en liten ponny vid namn String. Medlemsantalet växte snabbt. Många var de hästintresserade som kom till Puoitak för att lära sig rida och umgås.
Ture Nilsson Springare var en eldsjäl på Sparrevägen redan från start, berättar hans son Tore Nilsson Springare. Ture låg vid K4 och kände hästarna mycket väl. Han fick en förfrågan av Sundin och Johansson om att hjälpa till.
– I början var det många som jobbade ideellt och pappa var ridlärare en tid innan en ridlärare från södra Sverige kom upp. Pappa arbetade på LKAB och promenerade dagligen från Kilen till Puoitak innan han år 1971 flyttade in i huset nedanför stallet, berättar Tore Nilsson Springare.
Men även det huset är rivet nu. Det finns inget kvar som visar att det funnits byggnader här. Men under många år var stallet hem till många ungdomar.
Tore Nilsson Springare berättar att både var killar och tjejer hängde i stallet.
– Det var aldrig tal om någon mobbning, alla var lika. Farsan sa flera gånger att ungdomarna jobbade så hårt. Som de kämpade med att bära vatten i kylan, säger han och syftar på de kalla vintrarna när hästarna skulle få vatten både i hage och inne i stallet.
När ridklubben Dundret flyttade till en ny anläggning i Gällivare 1985 hyrde Ture Nilsson Springare stallet av LKAB och skaffade getter, kor och kaniner.
– Det var som en djurpark där, pappa älskade alltid djur, säger Tore Nilsson Springare.
Senare köpte Ture Nilsson Springare stallet och hyrde ut boxplatser till hästägare. När han fick cancer på 1990-talet sålde han byggnaden. Han dog 2014 men hästarna var alltid en del av hans liv.
– Vi var och tittade på luciashowen på ridklubben Dundret några år innan han dog. Det tyckte han var jättekul, säger Tore Nilsson Springare.
Lise-Lotte Taaveniku började arbeta som ridlärare 1981 efter avslutat gymnasium. Bland det hon minns allra mest är alla aktiviteter som arrangerades runt omkring ridningen, som spökorientering, klubbtävlingar på den egenbyggda terrängbanan och alla roliga stunder i klubbstugan då hästarna åt. Det skulle vara lugn och ro i stallet när hästarna fick mat och ingen fick stöka i stallet då.
– Det var lite tuffare än det är i dag, vintrarna var hårda. Ridlektionerna blev inställda när det var för kallt. Man jobbade hårt men alla ställde upp, alltid, säger hon.
– Vi var inte van vid ridhus och man red väldigt mycket ute i skogen. När man tänker efter var det jättetufft. I dag skulle man inte stå ute i minus 18 och ha lektioner i flera timmar, men det gjorde man då. Nu minns man bara det roliga men det var en härlig tid. Man har fått slita men det var en underbar uppfostran för alla som var där. Alla fick ta ansvar, säger Lise-Lotte Taaveniku.
Stallet på Sparrevägen revs i slutet av januari 2015.
Läs samtliga delar av Kurirens artikelserie "Malmberget i mitt hjärta":
Del två: Disponentsonen: "Det var ett annat samhälle då"
När Kaptensgården var sanatorium
Del ett: Malmberget - ett mönstersamhälle