För drygt två veckor sedan var Danielle Hamilton Carter, collegevännen vännen Sharena Taylor och coachen Jens Tillman med om en otäck olycka.
Efter ett besök hos IFK Råneå voltade de tre varv med sin bil och hamnade på taket i diket.
I baksätet hade inte vännen Sharena Taylor spänt fast sig och tumlade runt som i en torktumlare, i framsätena fälldes airbags ut för Carter och Tillman, som körde.
Det följde också med en gas från dessa vilket fick dem att tro att det brann.
Sharena Taylor tog sig ut på egen hand.
Tillman slet ut Carter ur bilen – och bakom hade lagkamraterna färdats och rusat ut ur sin bil.
– Visst var det en traumatisk upplevelse, men det var ännu värre att se deras reaktion. Martina (Stålvant) skrek rakt ut och grät samtidigt. Hon trodde vi hade dött. De rusade fram till oss, men det var så djup snö i diket att vi alla sjönk ned. Julie (Vanloo) agerade som en general och styrde upp vem som skulle ringa 112 och gav resten uppgifter. Hon gjorde verkligen en stor insats i stundens allvar, säger Danielle Hamilton Carter och lyfter sin tekopp.
– Vi hade väldigt tur som klarade oss så pass bra. Min kompis kommer från en mer religiös bakgrund än mig och hittade sitt stöd där.
Vännen Sharena Taylor klarade sig med en smäll bakom ena örat, men fick ingen hjärnskakning.
– Hon ville inte sätta sig i ambulansen och inte heller gå in på sjukhuset (Sunderbyn). Hon trodde att det skulle bli väldigt dyrt, men jag förklarade att vi är i Sverige, inte i USA, säger Hamilton Carter och skrattar åt situationen.
I biloyckan drabbades Luleåcentern och Tillman av hjärnskakning.
– Airbagen flög upp direkt så jag tror inte att jag slog huvudet när vi voltade. Men eftersom att vi satt fast och trodde att bilen brann så löste jag ut säkerhetsbältet och vi satt ju upp och ner. Jag åkte med huvudet före utan att ta emot mig med händerna och det kan ha utlöst hjärnskakningen, säger Hamilton Carter, som hoppas få göra comeback på allvar under måndagens träning inför veckans SM-final.
Karriären startade som nioåring i Stockholmspolisen. Då höll hon redan på med hästar och tennis, men direkt hon testade basket blev hon fast.
– Min mamma såg i mina ögon att jag verkligen gillade det, säger 26-åringen.
Men talangen fanns även inom ridsport och tennis.
– Min stackars mormor är britt och hade en dröm att jag skulle vinna Wimbledon en dag, men det krossade jag när jag valde basket. Jag var med i en turnering och vann. Jag var så lång, som elva–tolvåring, att jag fick rida på fullvuxna hästar och tävlade mot de som var 19–20 år. Jag var med i en hopptävling och vann den också sedan slutade jag när jag var 13 år och satsade allt på basket.
Varför blev det basket då?
– Jag var emot det först när alla tjatade att jag borde börja med basket för att jag var så lång. Men första gången jag klev in på planen fanns det inget annat efter det.
I höstas flyttade hon upp till Luleå för spel hos svenska mästarna. Från halvmiljonstaden Lyon till förhållandevis lilla residensstaden i Norrbotten.
Men hon har inte ångrat sig.
– Jag trivdes väldigt bra i Lyon. Både med staden och laget, men det var lite mer omständigt än här, säger Luleåcentern som bor i en lägenhet ovanför Strand Galleria och är granne med Martina Stålvant
– Luleå låg rätt i tiden. Jag kom till ett lag som spelar på en hög nivå, som skulle ut i Europa och har höga målsättningar. Allt ligger så nära här och klubben är välorganiserad. När jag spelade i Brno (Tjeckien) fick vi inte lön på tre månader. Här kan jag dessutom kan gå till gymmet, gå till hallen och det finns många restauranger att välja mellan på ett bekvämt avstånd. Som proffsspelare söker man att allt är lättillgängligt. Du sover, äter och tränar. Men jag blev ändå förvånad över mörkret, alla hade varnat mig, men det är svårt att hålla koll på tiden när det är aldrig är ljust på vintern.
Vad var den största omställningen?
– Nivåskillnaden. Den franska ligan är en av världens bästa. Tyvärr var jag i ett lag med väldigt unga spelare, så vi förlorade mycket. Men för mig var det bra eftersom att jag fick mycket speltid. Vi ställdes mot Euroleague-lag och Eurocup-lag i serien och det var väldigt tufft. Vi vann inte mot något lag med 70 poäng som vi kan göra här i damligan.
– Så jag har gått från ett lag som förlorade nästan alla matcher till ett som vill vinna ett mästerskap. Så mentaliteten är annorlunda här i Luleå.
Är du överraskad att ni tog er till slutspel i Eurocup med Luleå Basket?
– Visst kanke det är överraskande för att vi är nykomling, men för mig och med den inställningen vi har var det inte nytt för oss spelare. Jag har själv spelat Euroleague och även i landslaget, likadant med Martina, Anna Barthold har spelat överallt, Julie (Vanloo) har spelat i Frankrike, Katie (Bussey) på college. Vi har ett lag med stor internationell erfarenhet. Vi hade självförtroende och visade det också.
Danielle Hamilton Carter har spelat i ungdomslandslag från 14 års ålder och sedan vidare i A-landslaget. Hon hade aldrig tackat nej till ett läger innan det small i vaden.
I första Eurocup-matchen den 29 oktober visade Luleå Basket sin klass när ryska Energia Ivanovo besegrades med 82–71. I samma match smällde det till i vaden på Carter, som fick en vadbristning och tvingades till sex veckors rehabilitering. I 16-delsfinalen i januari mot ungerska Miskolc fick centern kasta in handduken igen.
– Jag hade så ont att jag inte kunde spela och jag har aldrig bekymrat mig om smärta tidigare, men nu tog det stopp. Det gjorde så ont. Jag har inte varit drabbad av skador och nu kom allt på en gång. Jag kunde inte trycka ifrån eller hoppa upp på det skadade benet.
– Enligt Lasse (Lundgren, sjukgymnast) var det ärrvävnaden efter vadbristningen som smärtade. Jag har aldrig heller tackat nej till ett landslagsläger vilket jag fick göra under skadeperioden. Och så när jag började känna mig i form igen kom bilolyckan och hjärnskakningen. Det är helt sjukt, säger Hamilton Carter och skrattar åt eländet.
Hon ville kliva in i semifinalspelet mot Alvik, men fick hejda sig en vecka till.
– Jag har aldrig haft hjärnskakning tidigare. De sa åt mig att i fall jag fick en till smäll kunde skadorna bli mer långvariga och då måste jag vara mogen nog att ta ett beslut att ta hand om min kropp. De har skämtat i laget att jag kommer att komma ut som en galning. Jag är verkligen spelsugen.
Nu står hon inför sin första SM-final.
2007 och 2010 vann hennens första ligaklubb, 08 Stockholm, SM-guld med Stålvant i laget.
Men första året hade Hamilton Carter inte nått ligalaget av åldersskäl och 2010 hade hon lämnat för collegespel.
– Jag har bara spelat semifinal tidigare. Det här blir något nytt för mig och det känns som att vi vuxit som grupp under resans gång.
Bilolyckan slutade lyckligt efter omständigheterna.
Och laget fick en oväntad chans att sluta sig samman.
Fredagens mest lästa artiklar på kuriren.nu:
Avslöjar: Nytt varuhus öppnar i Luleå
Film: Se norrskenet som fick fotografenb att börja gråta
Fagervall talar ut om uppbrottet