Det är lätt att falla in i någon sorts negativ klang bara för att profilen varit låg under silly season.
Det är lätt att glömma bort spelares prestationer i fjol och bara kolla på namnen när man gör en bedömning kring spelarförlusterna.
Det är lätt att övervärdera försäsongsresultat och det är lätt att nedvärdera vad en stabil stomme, rutin och trygghet har för betydelse.
Ändå är det så svårt att se IFK Luleå göra en bättre säsong än i fjol.
Det som gnager i mig är avsaknaden av offensiv. Då tänker jag inte spelarmässigt utan ur ett klubbperspektiv. Nye sportchefen Daniel Kalén står för allt man kan önska i en modern ledare, precis som hans dito i Piteå IF – Anders Wallerström. Båda två enormt drivna, sociala, har lätt att skapa kontakter och ett vattentätt samarbete med sina respektive tränare.
Men medan Piteå öser på framåt med full medvind i seglen får IFK plocka fram årorna och kämpa för varje meter.
Jag hade önskat att Luleås stolthet var en ännu spetsigare produkt med hjälp av fler och större samarbetspartners. Det finns ett stort fotbollsintresse i länet, men det når långt ifrån sin fulla potential när laget befinner sig på den här nivån. Just nu upplever jag att klubben gör det mesta av den budget man har att förhålla sig till. Det räcker bara inte riktigt till eftersom det alltid finns något annat lag som har ännu större uppbackning och ambitioner att kliva till superettan. Är det inte Sirius så är det AFC United, Dalkurd eller som i år – Brommapojkarna.
Betyder det här att IFK Luleå bara kan luta sig tillbaka och vänta på att någon ska vilja sponsra hårdare? Absolut inte.
Här om dagen pratade jag med Luleå Hockeys VD Stefan Enbom som berättade att nyckeln för att klubben skulle öka sina intäkter var att våga ha en offensiv inställning. Vem vill sponsra ett lag som inte satsar på att vinna?, var budskapet.
”Vi siktar på att göra en bättre säsong än i fjol och utveckla vårt spel”, är standardsvaret man får från IFK Luleå om målsättningar.
Jag kan lova att de som är vakna efter att ha läst sådana uttalanden inte överväger att ta cykeln till Skogsvallen – såvida du inte redan brinner enormt för fotboll.
Bågen måste spännas hårdare än så.
Annars kommer man stå still och stampa på samma ruta. Den dagen som Viktor Pettersson, Islam Burman, Max Wårell, med flera, ska leda laget mot superettan har förmodligen andra, som Linus Johansson, Kalle Norrbin och Tomas Eriksson hunnit lägga av. Det blir i bästa fall bara en ren omsättning. Det krävs pengar för att plocka in kompetens utifrån också.
Försäsongen har varit tragglig för IFK. Två nyförvärv gick upp i rök på grund av skador. Klubben fick ge sig ut på ny jakt och det tog länge att hitta rätt. Samtidigt har skador sett till att en redan tunn trupp varit väldigt skör.
Nu ska allt vara på plats och i sin ordning. Jag ser ändå stora hål.
Skada eller avstängning på Vladimir Sudar och det innebär att talangfulle, men helt oprövade Gustav Stålnacke måste ta plats mellan stolparna.
Slår Tomas Eriksson upp sin häl är alternativ relativt få på topp.
Klarar Vladimir Lazarev av 90 minuter per match en hel säsong? Något han skämt bort Fredrik Waara med i alla år. Vad händer om så inte blir fallet? En fotskada har ju spökat.
Det finns en hel del om och men. Överlag har IFK en likvärdig trupp som i fjol. Ibrahim Kallay och Haris Devic är två av de ”tunga” tappen, men i ärlighetens namn gjorde de ingen glad i fjol. Nämnde Buzuku och Jesper Medén har inte mycket att behöva leva upp till som ersättare.
Erido Poli är en jobbigare förlust, men Joel Rajalakso har visat prov på ett minst lika bra målsinne. Plus och minus blir i det här fallet noll.
Tyvärr ser norrettan svårare ut än på många år.
För att IFK Luleå ska förbättra fjolårets tredjeplats krävs en sportslig saga.
Det är bara svårt att få sådana drömmar när inte ens spelare och ledare vågar sticka ut hakan.
Fredagens mest lästa artiklar på kuriren.nu:
Avslöjar: Nytt varuhus öppnar i Luleå
Film: Se norrskenet som fick fotografenb att börja gråta
Fagervall talar ut om uppbrottet